Rädslan för döden

Swami Adiswarananda

Från Vedanta Kesari (Vedantas lejon) ett månadsmagasin på engelska med andligt och kulturellt innehåll publicerat i Indien sedan1895.

Vart kommer de döda efter döden?

Vedanta talar om de fyra riktningar som människor kan följa efter döden.

Den första riktningen: Yogis som lever ett ytterst rättrådigt liv, mediterar på Brahman och följer olika discipliner i yoga, kommer efter döden till Brahma-loka (motsvarar ungefär de kristnas himmel) och kommer därifrån i sinom tid till kramamukli, eller gradvis frigörelse.
Den andra riktningen: De som varit kunniga i ritualer och filantroper, som håller fast vid att få skörda frukten av sin hängivenhet och kärlek till medmänniskor, de kommer efter döden till Chandraloka eller månsfären. Sedan de njutit av oändlig lycka där som frukt av meriterande handling, kommer de tillbaka till jorden eftersom de fortfarande längtar efter världslig lycka. I hinduismen kallas dessa för gudar och gudinnor.
Den tredje riktningen: De som utför handlingar som förbjuds av religionen får efter döden lågt stående kroppar och vistas i det som vanligen kallas helvetet. När de har pliktat för sina onda handlingar återföds de till jorden.
Den fjärde riktningen: De människor som utför extremt onda handlingar lever många liv som obetydliga varelser som till exempel mygg och flugor.

Vedanta presenterar följande teori om universum med dess olika sfärer: Alla sfärer är produkter av materia och energi (eller som Samkhyafilosofin kallar det akasha och prana) i olika grad. Den lägsta eller mest förtätade är solsystemets sfär som består av det synliga universum där energi framträder som synlig kraft och materia som känsloförnimmelser. Nästa sfär är månsfären som omger solsystemets sfär. Det är inte alls månen utan gudarnas boning. I denna sfär visar sig energi som fysiska krafter och materia som tanmatras, eller fina rudimentära element. Bakom detta finns den elektriska sfären, det vill säga ett tillstånd i vilket energi är så gott som helt förenat med materia. Det är alltså svårt att säga om detta tillstånd är kraft eller materia. Nästa sfär är Brahma-loka där varken energi eller materia existerar som separata enheter, båda har smält samman i sinnets innehåll, den ursprungliga energin. I avsaknad av energi och materia betraktar jiva, eller den individuella själen, universum som det kosmiska sinnets slutprodukt. Detta visar sig som purusha, en abstrakt universell själ, som ännu inte är den Absoluta för den är fortfarande sammansatt. Från denna sfär hittar sedan personligheten vägen till Enheten, som är målet för personlighetens jordiska utveckling.

Följande stycke är ett citat från Swami Nikhilananda:
”Beträffande den icke-dualistiska Vadanta är dessa sfärer bara syner som i successionen uppstår före själen, som i sig varken kommer eller försvinner. Världen med känsloförnimmelser där en människa lever är en liknande syn. Vid tiden för upplösning försvinner dessa syner gradvis och den stora förvandlingen till fina rudimentära element börjar. Målet för hinduiska filosofer i fråga om kosmologin är att i människohjärtat väcka önskan att skiljas från det relativa universum. Lyckokänslan på olika plan eller sfärer efter döden är kortvarig. De som har sina boningar på dessa plan återkommer till jorden och börjar sina liv omigen med smärta och lidande. Även de lyckligaste i Brahmaloka måste vänta länge innan de uppnår fullständig befrielse. Å andra sidan skänker Självkännedom, som varje människa kan uppnå, befrielse här i livet. Man måste inte vänta till en framtid för att smaka odödlighetens välsignelse. Att uppnå denna Självkännedom medan man lever i en fysisk kropp är målet för mänskligt liv. De hinduiska skrifterna anser att de olika cyklerna, planen och sfärerna och också de olika riktningarna är öppna för själen efter döden för att sporra människor till Självkännedom och uppnå befrielse här på jorden.

Men den som uppnått Självkännedom följer ingen av de fyra riktningarna. Den människa som uppnått Självkännedom uppnår också befrielse i detta liv. Hennes själ kommer inte till någon sfär för hon har förverkligat sin identitet med den Medvetenhet som genomsyrar allt – Alla levande varelser utan undantag kommer att uppnå Självmedvetenhet och befrielse.”

Vad händer i dödsögonblicket

Vedanta ger en livfull bild av vad som händer i dödsögonblicket.

När själen lämnar kroppen följer livets uppbrott, när livet upphör gör organen det också. Sedan får själen speciellt medvetande och kommer till den kropp som den står i relation till. Den rättar sig efter dess kunskap, handlingar och tidigare erfarenheter. Precis som en larv som nått till slutet av ett strå tar fatt i ett annat strå och drar sig själv över på det så tar Jaget fatt på en ny kropp och drar sig över till den. Precis som en guldsmed tar en bit guld och skapar en annan – en ny och bättre – form så försvinner själen iväg från denna kropp, eller gör den livlös, och gör en annan – en ny och bättre – form som passar till människor eller himmelska sångare, eller gudar, gudinnor eller eller andra varelser. Som den gör och handlar så blir den. Genom att göra goda handlingar blir den god och genom att utföra onda handlingar blir den ond. Den blir rättskaffens genom goda handlingar och illvillig genom onda handlingar.

Tankar vid dödsögonblicket bestämmer själens framtida liv. ”Det tillstånd man erinrar sig när man lämnar kroppen, o Kuntis son, kommer man utan tvekan att uppnå” (Bhagavad-Gita 8:6. Övers. från engelska Swami Prabhupada, till svenska ISCON). Vedanta lägger stor vikt vid hur sinnets tankar och tillstånd i dödsögonblicket bestämmer själens framtid. Tankar innehåller självuppfyllande kraft. Vårt inre ändras till det som vi ihärdigt tänker på med tro och hängivenhet. Vi skapar det som vi fixerar i våra sinnen och som vi hela tiden strävar och längtar efter. De ständigt återkommande tankarna under en livstid, antingen de är bra eller dåliga, visar sig intensivt i dödsögonblicket. Vi kan inte bli av med dem på samma sätt som en sovande människa inte kan bli av med sin dröm. Eftersom karaktären hos nästa kropp kropp som man kommer till bestäms av vad människan tänker i dödsögonblicket, ska hon alltid tänka på Gud om hon vill nå Honom efter att ha lämnat sin kropp. Gitas (Bhagavad-gita) grundtanke går inte att jämföra en omtyckt religions överseende attityd i syndernas förlåtelse. Prästens absolution och sista smörjelse gör inte döden värdefull och andlig efter ett värdelöst och profant liv. Även om prästen utför sina riter måste den döende människan hålla fast den tanke som hon hängett sig åt i sitt sinne genom hela livet.

Själens förkroppsligande är skenbar och inte verklig. Därför är själens födelse och död också skenbar. Den som är kunnig om Självet inser att upprepade cykler av födelse och död inte är verkliga utan som mardrömmar. Även om människan upplever sjukdom, hög ålder och död, förblir hon opåverkad därför att hon inser att dessa tillstånd är kroppens kännetecken och inte Självets. Hon är också befriad från begär som uppstår när man identifierar sig med kroppen. För om en människa förverkligat sig själv till Brahman, den evige som genomsyrar allt, och om hon ser sig själv i universum och universum i sig själv, har hon inga begär. Självmedvetande befriar den individuella själen från fångenskap och okunnighet. Endast Självmedvetande kan besegra döden.

Vedantas tanke om odödlighet är att den inte är en odödlighet som nås i himlen, utan här på jorden i denna verkliga kropp genom kunskap om Självets odödliga natur. Beträffande den upplysta människan säger Upanishaderna: Medan vi vistas i denna kropp har vi på något sätt förverkligat Brahman, om inte skulle vi fortsatt vara okunniga och en stor förödelse skulle ha drabbat oss. De som förstår Brahman blir odödliga medan andra bara lider av elände.

Enligt Upanishaderna kommer oupplysta själar till himlen eller återvänder till jorden för att tillfredsställa ouppfyllda begär. Den som begär återföds. Men den som inte begär återföds inte. Så ”när alla begär som finns i människans hjärta har försvunnit då blir den dödlige odödlig och når Brahman i denna kropp.” Den som känner Atman är som en människa som vaknat upp från sömn och drömmar. Hon är som en blind som fått tillbaka sin syn.

Själens resa till Frihet

Själens tre grundbegär – odödlighet, gränslös medvetenhet och gränslös glädje – uppnås bara när själen upptäcker sin sanna identitet, det allomfattande Självet. När den söker sin identitet växlar själen kropp och plats och när den till slut förstår dess begränsningar av allt som är behagligt och inser att allt begränsat skuggas av döden, tränar den att släppa begär och förverkligar sitt odödliga Själv. Odödlighet är den förlorade sonens återkomst till den kärleksfulle fadern. Det är återkomsten av solens reflex till solen. Det är floden av individens medveten som möter det obegränsade havets Rena Medvetenhet. Det är förverkligandet där vi liknar löven från ett träd och där vår sanna identitet är trädet. Det är vår åtskilda existens som förenas i obegränsad existens i absolut frihet. Som Upanishaderna säger: ”Det finns en enda Högsta Härskare , alla varelsers innersta Själv som mångfaldigar Hans enda form. Evig lycka tillhör de visa som tar emot Honom i sig själva - inte andra”.

Resan till denna slutliga frihet är en ensam rea – ensam föds en människa, ensam lider hon och ensam dör hon. När man förstår sitt sanna Själv, förenas man med allt och med alla varelser och når slutlig frihet. Bara då blir det slut på all sorg, all rädsla, all ångest.

Läran om återfödelse är den rimligaste förklaringen som hjälper oss att förstå meningen med livet och existensens mångfald. Varje människa föds med en plan för hans eller hennes sinne som innehåller tidigare livs intryck. Döden verkar skräckinjagande eftersom vi dött många många gånger förut. Även om vi inte kommer ihåg händelser finns effekterna av dessa upplevelser lagrade i liten grad i medvetandet. I Bhagavadgita talar Krishna till Arjuna : ”Många födelser har både du och jag genomgått. Jag kan minnas dem alla men du kan ej, o fienders betvingare!” (Bhagavad-Gita 4:5. Övers. från engelska Swami Prabhupada, till svenska ISCON)

I Bibeln, känner Johannes döparen igen Jesus som den återfödde Elias: ”och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma” (Matteus 11:14).


(Kristen tolkning av Matt 11:14
Se: http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/johelia.htm

Fråga: Hur ska man kunna tolka det som Jesus säger i Matteus 11:14 om att Johannes döparen var Elia på annat sätt än att Elia faktiskt återfötts som Johannes? (V.J.)

Det bibelord du syftar på lyder på följande sätt:

"Ty alla profeterna och lagen har profeterat fram till Johannes, och om ni vill ta emot det - han är den Elia som skulle komma" (Matt 11:14)

Att tolka detta som om Jesus bekräftade att reinkarnationsläran är sann skulle innebära att alla övriga bibelställen som talar om ett liv här på jorden följt av död, uppståndelse, dom och förvandling till ett evigt andligt liv på något vis måste bortförklaras.

Detta Jesusord om Johannes är nämligen det enda i bibeln som över huvud taget skulle kunna tolkas som en antydan till stöd för reinkarnationsläran, och följaktligen är det nödvändigt att dels se det i ljuset av resten av bibeln - dels se det i sitt sammanhang. Då är det helt odiskutabelt att vad Jesus ville påpeka var att Johannes, i sin roll som förelöpare till Messias (Jesus), var just den som Gud syftat på då han genom profeten Malaki talat om att han skulle sända en "budbärare" som skulle "bereda vägen" för Messias:

Bland judarna, särskilt bland fariseerna och de skriftlärda, fanns nämligen en utbredd tro på att Elia skulle komma före Messias, och eftersom Elia ännu inte kommit så kunde inte heller Jesus vara Messias.

Jesus förklarade för lärjungarna att de skriftlärda visserligen hade rätt i att Elia skulle komma och "återställa allt", men att de hade helt fel uppfattning om hur han skulle komma och hur denna återställelse skulle ta sig uttryck.

De trodde att Malakis profetia innebar att den gammaltestamentlige Elia skulle framträda på nytt - och därför hade de inte insett att profetian hade gått i uppfyllelse i Johannes person. Vidare trodde de att den forntide profeten skulle återställa de gammaltestamentliga förhållandena i sitt ursprungliga skick, undervisa folket, avgöra deras lärdomstvister etc - när han i själva verket genom sin predikan och sitt dop skulle han föra människor till omvändelse och åstadkomma en andlig återställelse.

Det ska dessutom understrykas att Jesus inte säger att Johannes var "Elia som skulle komma" (dvs personen Elia återfödd), utan att han var "den Elia som skulle komma". Uttrycket "Elia" står följaktligen här inte som ett personnamn, utan snarare som ett begrepp, en beteckning på den individ som enligt profeten Malakis uttalande om den yttersta tiden skulle komma som en "Guds budbärare" och "bereda vägen" för Herren.

Man kan jämföra det med hur vi exempelvis kan använda en död persons namn som begrepp och tala om en grym ledare i exempelvis Kambodja som "Kambodjas Stalin", en nutida erövrare som "en 2000-talets Djingis Khan" eller en känd artist som "vår tids Elvis" - utan att för den skull mena att det bokstavligen är personerna Stalin, Djingis Khan eller Elvis som har återfötts.

Uttrycket "Elia" står således för en "gestalt liknande Elia" - inte för en återfödd, reinkarnerad, Elia. Och denne Eliagestalt hade faktiskt kommit. Det var just det Jesus betonade.

Johannes var inte den Elias som en gång levt (något som han också själv i Joh 1:21 uttryckligen bekräftade med ett bestämt "nej") utan "den Elias som skulle komma" - eller som ängeln sa till Johannes far, Sakarias: "Han skall gå framför honom (Messias) i tanke och kraft”
Thor-Leif Strindberg)

Vedantas vägledning

Döden är ofrånkomlig och en oundviklig verklighet. Att ignorera den är ytterst dåraktigt. Att undvika den är omöjligt. Att hoppas på fysisk odödlighet är absurt. Vedantas vägledning:

a) Gör döden till en del av livet genom att förstå att liv utan död inte är komplett. Redan när vi föds börjar vi att dö. Liv är heligt och vi har inte råd att slösa bort det i dagdrömmar, fantasier och falskt hopp. Liv utan död, njutning utan smärta, ljus utan mörker och godhet utan ondska finns inte. Antingen måste vi acceptera bägge eller höja oss över bägge genom att övervinna kroppslig gestaltning med hjälp av insikt om Självet. Döden är viss för alla som föds. Som Bhagadvadgita säger: ”För den som fötts är döden säker, och för den som dött är födelse lika viss. Därför bör du inte klaga då du uppfyller din oundvikliga plikt” (Bhagavad-Gita 2:27. Övers. från engelska Swami Prabhupada, till svenska ISCON).

b) Utveckla immunitet mot döden genom att träna meditation och lugn. I meditationen försöker vi nå vår sanna identitet, det ödödliga Självet genom att iaktta de tre medvetandetillstånden – vakenhet, dröm och djup sömn – och bli av med kroppsmedvetandet. I denna träning dör vi delvis och temporärt i vår fysiska och mentala existens. Samtidigt med meditation tränar vi lugn som innebär att förstå att inget materiellt följer med oss när vi lämnar denna jord och att inget i denna värld kan hjälpa oss att övervinna döden.

c) Bygg din egen flotte. Vedanta jämför denna värld med ett hav, den nära stranden som vi känner till medan den avlägsna stranden fortsätter att vara ett mysterium för oss. Havet äger bottenlösa djup, starka vindar, farliga strömmar och oräkneliga strömvirvlar. Livet är en resa, ett försök att korsa detta världshav för att nå den andra stranden som är odödlighet. Ingen kan ta oss över detta hav. Vedanta uppmanar oss att bygga vår egen flotte genom att meditera över vårt sanna Själv. Ingen meditation över denna uppmärksamhet på sig själv går någonsin förlorad. När vi fortsätter med vår träning, förenar sig våra erfarenheter av denna uppmärksamhet och formar en flotte av medvetenhet, som Upanishaderna kallar för ”Brahmas flotte”. När en dödlig människa sitter på denna Brahmas flotte korsar hon havet av dödlighet. ”Sitt i upprätt ställning. Håll bröstet, nacken och huvudet i rak linje. Vänd sinnena och medvetandet inåt mot hjärtats lotus. Begrunda Brahman med hjälp av AUM. Färdas över de strida strömmarna i världslighetens hav på Brahmans farkost – den heliga stavelsen AUM” (Upanishaderna: Svetasvatara, Övers från engelska till svenska A. S. Ångström, E Lagerkvist).

Den stavelse som Brahman lägger vikt vid i denna strof är AUM. Rådet är att upprepa denna stavelse och meditera på dess betydelse i sin träning. Vedanta säger att endast självkännedom eller kännedom om Brahman kan beröva döden dess förlamande skräck. Så länge som Självet inte lär känna och förverkliga detta kommer livet att skuggas av döden och världen vi lever i kommer att vara en värld med sorg och lidande.

d) Befria dig från alla fastklamranden. Våra fastklamranden och begär binder oss vid vår fysiska exestens.Vi hoppas ofta på det omöjliga och vill uppnå det ouppnåeliga. Vi behöver rena oss själva från dessa fastklamranden och begär för att rena oss. Precis som vi renar kroppen med tvål och vatten, så renar vi vårt sinne med självmedvetande. Mahabharata råder oss att bada i Atmans flod: ”Atmans flod är fylld med själkontrollens vatten, dess strömmar är sanning, dess stränder är rättrådig vandel, dess vågor är medkänsla. O, Pandus son, bada i det heliga vattnet, vanligt vatten renar inte den innersta själen”.

e) Förstå dina verkliga vänner. Förstå att våra verkliga vänner är våra goda handlingar – handlingar med vilka vi hjälper andra på det mest osjälviska sätt. Vid döden lämnar vi allt i denna världen bakom oss, bara minnet av de handlingar vi utförde i livet följer oss. Minnen av goda handlingar försäkrar oss om ett bättre öde som befriar oss från rädslan för döden, medan minnen av onda handlingar drar ner vår själ. Därför måste en människa försöka samla så många minnen av goda handlingar som möjligt medan hon ännu lever.

f) Utför dina plikter. Levande varelser är beroende av varandra. Vi har Gud, våra medmänniskor, djuren och växterna att tacka för vår existens och överlevnad. Många lider för att vi ska vara lyckliga och många har dött för vår fortsatta existens skull. Vi står i tacksamhetsskuld till dem. Att känna igen detta beroende och aktivt sträva efter att betala tillbaka innebär att helga livets plikter. Genom att utföra våra plikter blir vi fria från alla skuldkänslor. Var en välsignelse för alla och allt, inte en börda. Kom ihåg att du skrek när du föddes men att alla andra gladde sig. Lev ditt liv på så sätt att alla gråter när du dör, men bara du gläds.

g) Det är säkert att döden inte har makt att förinta din själ. Vår själ, vår verkliga identitet är källan till allt medvetande. Den är skild från och annorlunda än kropp och sinne, som av naturen är materia och utsatta för förändring och upplösning. Själens medvetande hos var och en av oss är en del av det alltgenomträngande Universella Medvetandet och är ett odödligt vittne till kroppens och sinnets förändringar. Det Universella Medvetandet är som ett oändligt hav och vi är som vattendroppar. Vi stiger från havet mot skyn och vi faller åter ner i havet som regndroppar … förenas till slut förr eller senare med havet som en del av det. Med Swami Vivekanandas ord:

” En dag föll en droppe vatten i det vidsträckta havet. När den fann sig själv där, började den gråta och klaga precis som du gör. Det stora havet skrattade åt vattendroppen. ”Varför gråter du?”, frågade havet, ”jag förstår inte det. När du förenas med mig, förenas du med alla dina bröder och systrar, de andra vattendropparna som jag är skapad av. Du blir havet själv. Om du vill lämna mig behöver du bara stiga upp i molnen på en solstråle. Därifrån kan du stiga ner igen, en liten vattendroppe, till välsignelse och glädje för en törstig jord.”