Vad innebär Försakelse?
Pandit Usharbudh Arya
Från 1986
(nu Swami Veda Bharati)

Försakelse innebär att för alltid glömma ”jag” och ”min”. Det är med sådana tankar och erfarenhet som hela skapelsen blir som Sig Själv. Den som tagit de högtidliga löftena om Försakelse och blivit en swami, betraktar sig själv som medlem av varje familj på jorden och har därmed deras fysiska och andliga välfärd som sin primära uppgift. Han eller hon åtar sig som novis kärlekens praktik och lever ett begränsat världsligt liv som om det var för sin egen familj. Den som Försakar gör anspråk på en innerlig relation med alla utan att vara bunden till någon. ”Utan att vara bunden till någon” innebär att en swami inte gör anspråk på något från någon, inte önskar eller söker något från någon, inte behöver känslomässigt stöd från någon men ger stöd och omtanke till alla. Liksom den uppgående solen måste swamin som bär orange – saffransfärgade kläder, fördela ljus till världens alla hörn och skrymslen. Var kvällen än fångar honom eller henne är swamins hem varken under någons tak eller under Guds himmel. Fri och alltid rörlig som vinden ger swamin livsanda åt alla. Likt en alltid strömmande flod, släcker swamin allas törst, renar och låter alla växa. Likt en eld renar han eller hon alla, likt ett ljus upplyses alla. Som skyn förblir swamin oberörd, klar, lugn och ger utrymmer för alla, inbjuder alla att finna ro, få lindring, hjälp och tröst inom det fält av existens som utgår från honom eller henne.

Den som önskar bli en swami, går ut i den heliga floden Ganges och tar av sig alla kläder. Han eller hon får i konventionens sak nya kläder av gurun. Mentalt måste han eller hon bli som Adam och Eva före syndafallet och helt könlös, för swamin är inte längre en fysisk kropp med egen identitet. Swamin måste fortsätta att ägna den bästa omsorg om sin fysiska farkost för att kunna betjäna andra bättre. Eftersom swamin inte äger något som sitt eget (swam), kallas han eller hon swami, mästare över allt, eftersom han eller hon blivit en stilla mästare över sin egen vilja.

Genom att ha tagit de högtidliga löften om Försakelse förklarar man ”a-bhyam” till alla levande varelser: Jag skadar ingen, utgör ingen fara för andra; ingen levande ska hädanefter frukta mig. I ett stort eldoffer benämner han eller hon alla sina organ, sinnesorgan, pranas, mentala status och funktioner och när han eller hon öser ghee (klarat smör) som dryckesoffer i elden, som om han eller hon offrade sina egna förmågor till den universella elden, förklarar han eller hon beträffande var och en av dem: ” inget mer min”; ”fri från all smuts jag hittills samlat är jag nu skuldfri; jag är ljus”.

Därefter äger swamin inte något och bara formellt sitt namn för att kunna utföra sin universella uppgift att betjäna och ge kärlek vilket swamin generöst skänker och delar fritt. Swamin måste undvika alla hedersbetygelser och erkännanden utom om det inte skulle förbättra dennes tjänande för världen. En swami måste handla, tala, tänka, vara klädd eller äta vad det än är som hjälper dem som blir betjänade.

Man kan bli en swami under vilket stadium som helst i livet och med universell kärlek krossa begränsningens bojor. Det innebär inte, absolut inte, att överge några plikter. De som har fodringar på honom eller henne försakar och släpper sina krav och ger med glädje. Deras handling är en inte mindre försakelse, svårare därför att de måste fortsätta att kämpa i världen. Han eller hon försakar eftersom deras karma med dem har fullföljts, allt swamin lämnar bakom sig är deras glada tankar om honom. Det finns fall i historien där någon blir en swami genom att ljuga att han eller hon inte har några släktingar eller att han eller hon fått deras glada tillåtelse. När detta upptäcktes vara osanning har en sådan person drivits ut fån munkorden och uppmanats att fullfölja sina världsliga plikter.

I något annat fall har en swamis guru beordrat denne att fortsätta utföra några återstående plikter mot sin förra familj för att som till exempel fortsätta att finansiera ett barns utbildning. Den store Shankara återvände till sin döende moder och utförde de sista riterna för henne. Varför skulle inte en swami utföra dess plikter som han eller hon i vanliga fall skulle utföra för varje medlem i sin universella familj utan krav eller fastklamranden och fri från varje svaga känslor. Swamin räknar sin familj sedan före försakelsen som purvashram: ”relationer från mitt tidigare ashram” (tidigare livsstadium).

Att bli en swami är därför inte en flykt, inte en skilsmässa. Precis som någon väljer att bli en katolsk nunna och ändra sitt namn så innebär det inte ett fördömande av hennes föräldrar utan bara att omfattningen av hennes kärlek ökas så är det när någon går ut från livet som gift och blir en swami. Makan eller maken till en sådan betraktar sig som gift men kräver inget från swamin för hans eller hennes gestalt är nu helig, bortom kött och bortom varje beröring. Föräldrar, äkta make eller maka, barn som släppt sina barn, maka eller make, en förälder måste beundras för deras Försakelse för att någon frivilligt vill rädda hela världen.

I den indiska lagen betraktas detta att bli swami som civil död. Till exempel övergår varje egendom, som skaffats av en swami, efter dennes död till hans eller hennes lärjungar och inte till barn av en kropp i tidigare ashram (tidigare livsstadium).

Swami Rama säger att en människa inte är ett färdigt verk. En swami är det färdiga verket - för att tala idealistiskt - eller som eftersträvar att snart bli ett färdigt verk – i det verkliga livet – detta är det ultimata i mänsklig utveckling. Swamin har inget namn (utom för andras komfort så att de kan hänvisa till denna), ingen födelseort, ingen kasttillhörighet, ingen social tillhörighet, ingen religion, inget land. Swamin är världsmedborgare, allas närmaste anhörig som vem som helst kan anförtro sig åt. Swamin är den vänliga duschen för någon som lider av kärleksbristens torka.

I en andlig sökares eller lärares liv kommer det en stund då ett beslut inte längre kan skjutas upp. Man passerar genom känslor som liknar en bruds: sorg över tidigare kärlek, men ser fram till en framtid mot ett annorlunda uttryck för kärlek, en förbättring i sig själv. En svag känsla måste betraktas och besegras – inte genom att undertrycka den utan att gå upp i en större. Man vet helt enkelt vid en viss tid i livet att enträgna detaljer från ens göromål från det världsliga livet aldrig kommer att slutföras – när biljoner dör utan ljus. Swamin knyter upp så många ouppklarade saker som möjligt och vandrar ut med en fackla i natten. I denna beslutsstund är är ingen hänsyn tung nog att binda swamins fötter. Kallelsen (att bli en pari-wvrajaka) har kommit:

"För de mångas väl" - bahu-jana-hitaya
"För de mångas lycka" – baha-jana-sukhaya

som Buddha sade när han uppmanade sin första skara munkar och sände ut dem.

(Bahujana sukhaya bahujana hitaya cha (översatt till "för de mångas lycka" "för de mångas väl" är en grundsats som uttalas i Rigveda, på sanskrit.

Hinduismen har fem filosofiska baskoncept och det femte är att följa denna grundsats

Gautama Buddha uppmanade sina lärjungar att arbeta "för de mångas lyckal" "för de mångas väl", det är samma grundsats. Min anm.)

I den stunden blir ens egna fysiska obehag, mentala sorgsenhet lika oviktiga som en moder som inte bryr sig om sitt behov av en hel natts sömn när hennes barn lider av brännande feber.

En sådan stund är en stund av döende, döendet av ens egna förra själv. Försakelsen utför för swamin den ceremoni som normalt utförs av de närstående som följer begravningen av någon som är fysiskt död. Swami Rama berättar om en man i en stad i Indien. Varenda astrolog i den staden förutsade att världen skulle dö en speciell morgon. Kvällen innan han förutsade denne mans död, kom Shri Swamiji till staden och gick för att träffa mannen. Detta samtal följde:

- Swamiji, alla astrologer i staden spår att jag ska dö i morgon.

- Vill du fortsätta att leva?
- Ja, det vill jag verkligebn.
- Försaka då det världsliga livet och bli en swami i morgon bittida, dö från ditt föregående liv.
- Men vad ska min hustru säga?
- Vad kommer hon att säga om du dör på morgonen?

Mannen gick hem, fick sin hustrus välsignelse, blev en swami och fortsatte att leva.

Om någon den dag då det är menat för denne att bli en swami, men denne beslutar att inte Försaka men fortsätter att klamra sig fast, är den fysiska döden tvungen att ta tag i hands hår för hans eller hennes i det ”förra ashramet” (tidigare livsstadium) är redan gjort.

Lidelsefull sadhana (att åtaga sig koncentrerad andlig efterlevnad), förverkligande av universell kärlek, tillfredsställelse som kommer av att se att andras okunnighet och ständiga lidande har minskat och ens egna gurus fria älskvärda behagfullhet. Detta hjälper Försakelsens novis att vandra stadigt och inte stappla.

När det gäller den som Försakar, kommer tillsammans med guruns välvilja, hela världen älskvärt att alltid ta hand om swamin. De som är över swamin välsignar denne, de som är under är alltid tacksamma. Hur underbart är inte livet för den som Försakar, livet av en allomfattande omutlig sky.

Må ni nå skyn, vänner!


http://swamij.com/what-is-a-swami.htm

The Tradition of the Himalayan Masters:
Three Streams of Yoga, Vedanta, and Tantra

Översatt från engelska Kerstin Jönhagen