Om

Ett gammalt intresse för hinduism lockade mig att börja översätta texter. När jag letade efter texter hittade jag det som kallas Sanatana Dharma, som fick ge namn åt denna blogg. Jag heter Kerstin Jönhagen och jag  har översatt  texterna. Dessa studier ger mig också större förståelse för buddhismen.
Min hemsida om buddhism: dhamma.se

Vad är en swami

Vad är en Swami?
Swami Jnaneshvara
 
Folk frågar ofta: ”Vad är en swami?” eller ”Varför blev du en swami?” I områden som Rishikesh eller Haridwar längs Ganges i Indien behöver inte sådana frågor ställas. Där finns många swamis så allt du behöver göra är att säga: ”Titta, där är swamis!” Men i trakter med få kringvandrande swamis är det en underlig fråga.
 
Ordet swami betyder mästare vilket innebär att sträva efter kontroll över sitt eget obetydliga jag och sina vanemönster så att det inre eviga Självet må lysa igenom. Handlingen att bli en swami är inte så mycket en handling att bli, att lägga till, av tro och lydnad, som det är en handling att slå sig ner avsides, avsägelse – försakelse. En swami är en munk, en som slagit sig ner avsides från allt begränsat världsligt jagande för att ägna full kraft åt direkt upplevelse av den högsta andliga uppfyllelsen och för att hjälpa andra på denna väg. Försakelse innebär inte icke-världsligt i den meningen att världen är en dålig plats. Snarare är det en prioritering av hur man vill tillbringa sin tid, dagens tjugofyra timmar, veckans sju dagar. Traditionell försakelse är livets fjärde stadium eller då man när som helst under livet känner kallelsen att bli en swami.
 
Medan det finns många swamilinjer med omfattande trosinriktningar, perspektiv och lojaliteter, så vill en swami från himalayatraditionen i viss mån inte längre svära trohet till någon särskild grupp eller religion utan ser allt som ursprung av den enda odelbara verkligheten, sanningen eller Gud, som går under många namn hos olika folk i olika kulturer, inbegripet ordet Brahman, den Absoluta Verkligheten. Även om de flesta förmodligen identifierar sig som hindu, har många andra som praktiserar himalayatraditionen i realiteten personliga rötter i världens mest kända kulturer och religioner. Personligen har jag i detta livet aldrig varit invigd i eller utövat någon speciell religion. Under barndomen lämnade mina föräldrar åt mig att senare göra mitt eget val beträffande religion. Min avsägelse som swami har varit att åsidosätta alla känslor av exklusiv identitet för att omfatta helheten.
 
Den sanne samnyasin (försakelse eller asket) identifieras inte med någon form varken av delning eller sammansättning. Sanskritordet samnyasi kommer från samnyasyati, som betyder den som avsagt sig. Sam betyder tillsammans, ni betyder ner, och asyati betyder överge. Hon eller han överger vilken identitet det än gäller. Det innebär inte bara den identitet som är relaterad till fysiska objekt utan även till nationalitet, religion, arbets- eller familjeidentiteter. Om det finns något i det yttre uppträdandet av några identiteter som dessa är det bara andras uppfattning eller för att det kan vara till gagn för dem som samniasin betjänar. Även det namn som samniasin eller swamin har är i grunden till för andras bekvämlighet. Målet för samniasin eller swamin är "atmano mokshartham jagat hitaya cha", som betyder ”den som strävar för Självets förverkligande och befrielse och som är till världens gagn”.
 
Det finns djupare, mer innerligare aspekter på frågorna: Vad är en swami? eller Varför blev du en swami? En av de mest inspirerande och bästa skrifter jag mött är en kort artikel av Pandit Usharbudh Arya med titeln ”What is renunciation?” (Vad innebär avsägelse?). Den finns bevarad i mitt hjärta som den klarast skrivna beskrivningen av vad som verkligen menas med att vara en swami. Den fångar inte bara en noggrann definition utan också en beskrivning av det ideala syftet och andan av inre längtan hos den som dras till denna väg. (Hela denna text finns översatt här)
 
(Läs gärna också Swami Ramas text på samma sida)
 
Om du inte är bekant med swamis eller andra munkar och är en seriös sökare, är det mycket viktigt att hålla i minnet att vägen till Självförverkligande inte är exlusiv för asketer. Försakelse eller handling i världen är lika värdefull och fruktbar för den som söker och som är uppriktigt engagerad i att träna begrundan och meditation.
 
Källa: http://www.swamij.com/what-is-a-swami.htm

Ordlistor

Två ordlistor: Svenska Vrindas och länk längst ner på sidan till en annan ordlista
 
Ordlista / Välkommen till svenska VRINDA www.vrinda.se
ORDLISTA
 
Acharya - Läromästare, person som lär ut andlig kunskap genom sitt eget exempel.
Achintya - Ofattbar.
Ahimsa - Icke-våld.
Ajata sukriti: Se sukriti.
Ananda - Andlig glädje, lycksalighet. Uppkommer ur själens osjälviska kärleksförhållande med Gud, Krishna.
Archana - gudsdyrkan.
Arjuna - Herren Krishnas vän som han talade Bhagavad-Gita till.
Ashrama - Livets fyra religiösa stadier enligt det vediska samhällssystemet: brahmacharya (studietiden), grihastha (familjelivet), vanaprastha (tillbakadraget liv) och sannyasa (försakelse).
Ashtanga-yoga - "Den åttafaldiga vägen", bestående av yama och niyama (moralövningar), asana (kroppsställningar), pranayama (andningskontroll), pratyahara (tillbakadragande av sinnena), dharana (stadgande av sinnet), dhyana (meditation) och samadhi (djup försjunkenhet i Vishnu, som befinner Sig i hjärtat). I allmänhet omöjligt att utföra av den moderna människan. Är ej nödvändigt för utförandet av hängiven tjänst.
Atma - Självet. Atma kan syfta på kroppen, sinnet, intelligensen, andesjälen eller på det Högsta Självet. Vanligtvis avses emellertid den individuella andesjälen.
Atma-nivedana - Själens totala överlämnande till Gud.
Atmarama - Person som nått andlig fullkomning och därför är tillfredsställd i sig själv.
Avatara - "En som stiger ned", dvs. en gudsinkarnation (ordet 'inkarnation' har inte riktigt samma betydelse för vaishnaver som anhängare till andra religiösa riktningar. Vaishnaverna anser Gud nedstigar utan att bli ett människa eller anta en verkligt mänsklig kropp). 
Balarama (även Baladeva) - Herren Krishnas första expansion. Han uppträder som Krishnas bror i Krishna-lila.
Bhagavad-gita - "Herrens sång". Ett samtal mellan Herren Krishna och Arjuna, där Herren undervisar Arjuna i grundläggande andlig kunskap. En mycket berömd del av Mahabharata. I Bhagavad-gita kan man finna essensen av alla Upanishaderna.
Bhagavan - "Den som besitter alla majestät". Den Högste Herren, som är källan till all skönhet, styrka, berömmelse, rikedom, kunskap och försakelse.
Bhagavata - Den heliga skriften Bhagavata Purana, Shrimad Bhagavatam; person som förverkligat Bhagavatams slutsats och därför är Bhagavatam personifierad.
Bhagavata Purana - Den fullfjädrade teismens främsta skrift; Shrila Vyasadevas egen kommentar till Vedanta-sutra.
Bhakti - Hängivenhet, tjänst och kärlek till Gud och Hans hängivna.
Bhakti yoga - Att länka samman med den Högste Herren genom hängiven tjänst. Den högsta formen av yoga.
Bheda abheda: Herren Chaitanyas teologiska lära om enhet och åtskillnad.
Bhukti - (Strävan efter) sinnesnjutning.
Brahma - Den förste skapade varelsen i universum; under Herren Vishnus ledning skapar han alla livsformer i universum och härskar över lidelsens egenskap (rajo-guna). I en annan kapacitet agerar han som acharya.
Brahma - Herrens opersonliga strålglans.
Brahmachari - En lärjunge som lever i celibat enligt det vediska samhällssystemet (se ashrama).
Brahma jijasa - Att utforska andlig kunskap.
Brahmajyoti - Den andliga strålglansen som utströmmar från Guds transcendentala kropp och lyser upp den andliga världen.
Brahmaloka - Brahmas boning (Satyaloka), den högsta planeten i universum; det icke-differentierade Brahman-planet, som står över den materiella sfären men ändock under det andliga planet där Gud tjänas i hängivenhet.
Brahmana (brahmin) - Vedisk präst. Prästklassen, enligt det vediska samhällets indelning i fyra sociala grupper (se varnashrama).
Brahmanda - Det materiella universum, som enligt den vediska astronomin delas upp i fjorton olika planetsystem.
Brahma sutra - Vedanta-sutra.
Caitanya - livskraft.
Caitanya Caritamrita (Cc.) - Sri Caitanya Mahaprabhus biografi, författad på bengali av Krishnadasa Kaviraja under tidigare delen av 1600-talet.
Caitanya Mahaprabhu - Herren Krishnas inkarnation i Kalis tidsålder. Herren framträdde under senare delen av 1400-talet i Navadvipa, Västbengalen. Till det yttre var Hans mission att införa det gemensamma sjungandet av Herrens heliga namn, vilket är denna tids yuga-dharma, dvs. dess främsta religiösa princip. Samtidigt hade han en inre, högre mission: Han är Krishna i egen person som smakar sin egen inre ljuvhet och dansar i hänryckning. Han är Krishna i egen person som har gett Sig hän åt sökandet efter Shri Krishna, verkligheten den Sköna.
Dasa - Tjänare (till Gud). Dasi är den feminina formen.
Deva - En halvgud eller en mycket from människa. Devi är den feminina formen.
Dharma - Relgion.
Dhyana - Meditation.
Diksha - Andlig invigning.
Gaudiya Math - Gaudiya Missionens tempel.
Gaudiya vaishnava: Efterföljare till Herren Chaitanya Mahaprabhu.
Gauranga - "Den Gyllene", namn på Herren Chaitanya.
Goloka - Krishnas eviga boning, den högsta planeten i den andliga världen. Goloka är den perfekta sfären som innefattar hela existensen i dess rätta perspektiv. Där själen kan finna den högsta verkligheten.
Gopi - "Koherdinnor", Krishnas mest överlämnade hängivna.
Goswami, swami - Person som har bemästrat sina sinnen.
Grihastha: En gift man som lever enligt det vediska samhällssystemet (ashrama).
Guru, gurudeva - Andlig läomästare.
Guru-kula - Det traditionella vediska utbildningssystemet.
Hanuman - Herren Ramacandras mest hängivne, lojale tjänare (i dasya-rasa).
Hare - Namn på Radha.
Hari - Namn på Gud.
Hari Nama - Krishnas Namn.
Indra - Himmelens högste härskare och regnets förhärskande gudom.
Jagannatha - "Världens Mästare", namn på Gud. En form av Herren Krishna som dyrkas i Jagannatha Puri.
Jiva, jivatma - Den individuella levande varelsen, andesjälen, självet.
Jana: (Andlig) kunskap, kännandet av Brahman; mer specifikt, kännandet av den Högste Herrens allsmäktiga överhöghet; mest specifikt, den hängivnes kännande av hans gudomliga förhållande till Herren (sambandha-jana).
Jana-yoga - Metoden genom vilken man söker förbindelse med det Gudomliga genom kunskap. Om man ej når fullfjädrad sambandha-jana leder denna metod endast till monism.
Kali-yuga - "Mörkrets tidsålder", tiden efter Krishnas uppenbarelse på jorden.
Karma: Handling. Karma-lagen är lagen om att varje handling medför en återverkan. Materiella handlingar; goda eller dåliga gärningar, utförda för ens egen tillfredsställelse; fruktbringande handlingar; moralisk plikt; konsekvenserna av handlingar utförda i detta eller i tidigare liv.
Karmakhanda - "De (fromma) handlingars väg", en yoga-riktning. Den del av Veda som till det yttre förordar cermoniella riter och offer-riter, vilka skänker fromhet och leder till himmelen.
Karma-yoga - Metoden genom vilken man söker förbindelse med det Gudomliga medan man fullgör sina världsliga åligganden; pliktskyldighetens väg.
Karmi - Den som ägnar sig åt karma (fruktbringande handlingar); fruktsökande religionsutövare; aktiv person.
Kirtana - Att sjunga eller tala om Herrens ärorikhet. Lovsång.
Krishna - Ett namn på Gud, som betyder "Den som attraherar allt och alla". Verkligheten den sköna, kärlekens herre, Guds Högsta Personlighet.
Kshatriya - Krigare, administratör
Lila - Transcendental, gudomlig "lek" eller handling som utförs av den Högste Herren.
Loka - Planet, livsplan.
Madhurya (-rasa) - Det högsta av alla gudomliga förhållanden till Herren; förhållande i djup kärlek.
Maha - Stor.
Mahabharata - Den mäktiga skriften som beskriver berättelsen om Kauravernas och Pandavernas historia, författad av (Shrila) Vyasadeva i arton parvas, böcker.
Mahajana - Framstående personlighet i den vediska traditionen som genom sina ord och sitt exempel utgör vägvisare för generationer framåt.
Maha-prasadam: Mat offrad med hängivenhet till Gud, Krishna.
Maharaja - Titel för person i försakelsens livsordning, 'stor, mäktig kung', dvs. en person som har lämnat det materiella livet bakom sig, och helt engagerat sig i tjänst till Gud. Används ofta för sannyasi.
Maha-Vishnu: Den store Vishnu Mantra - Andlig ljudvibration eller vedisk hymn.
Manu-samhita - Lagbok given för människosamhället.
Math - Tempel.
Maya - Ilusion, själens glömska av sin naturliga position som ren andesjäl och evig tjänare till Gud.
Maya-shakti - Herrens illusoriska energi, som täcker de levande varelserna, och får dem att glömma bort att de är tjänare till Krishna.
Mukti - (Strävan efter) befrielse.
Murti - Herrens gestalt manifesterad i materiella element, såsom i en målning eller i en gestalt av Krishna dyrkad i ett hem eller tempel. I denna form tar Gud personligen emot dyrkan från sina hängivna.
Nama - Det heliga namnet.
Nama-sankirtana - se sankirtana.
Nanda - Herren Krishnas fader, i Krishna-lila.
Narada - En stor Krishna-hängiven i skrifter som Srimad-Bhagavatam.
Narayana - Krishnas majestätiska fyrarmade fullständiga expansion, som dyrkas med vördnad och strikt i enlighet med skriftemas föreskrifter.
Navadvipa - En stad i Nada, Herren Caitanyas födelseort och platsen för hans lila. Av nåd är den manifesterad på vårt medvetandeplan i Väst-Bengalen.
Nirguna - utan egenskaper eller kvaliteter. När termen syftar på Gud betecknar den att han befinner sig bortom alla materiella kvaliteter.
Nirvana - Frihet från den materiella tillvaron utan ett positivt uppnående. Ett tillstånd av tomhet.
Nishtha - Stark tilltro.
Nityananda - Den ursprungliga andlige mästaren och den mest barmhärtiga avararen. Han tar del i Caitanya Mahaprabhus lekar, och är en tjänare till Chaitanya.
Om (omkara) - Guds ljudinkarnation, den enstaviga heliga stavelse som representerar den Absoluta Sanningen.
Pandaverna - kung Pandus fem söner: Yudhishthira, Bhima, Arjuna, Nakula och Sahadeva.
Paramahamsa - Det högsta stadiet av sannyasa.
Paramatma - Kshirodakashayi Vishnu; Översjälen; den Högste Herrens immanenta lokaliserade aspekt; vittnet och vägledaren i hjärtat på varje betingad levande varelse, som Han alltid åtföljer.
Parva - Bok.
Prabhava Prakasa _ En fullständig expansion av Krishna i sin ursprungliga form.
Prasadam - se maha-prasada.
Prema - Ren, spontan gudskärlek.
Purana - Historisk krönika: tilläggsskrift till Veda.
Purusa - "Njutare"; avser antingen den individuella själen eller den Högste Herren.
Radha - Krishnas personifierade glädje-energi. Hon uppträder som Krishnas eviga gemål.
Raga-marga - Den gudomliga kärlekens väg; hängivenhet bortom skrifternas föreskrifter.
Rajas - (Den materiella) lidelsens kvalitet.
Rama, Ramachandra: Namn på Gud, som betyder "den gudomliga glädjens källa"; Krishnas inkarnation som en idealistisk rättfärdig konung.
Ramayana - Det episka verket om Krishna-inkarnationen Rama.
Rasa - Gudomlig hänryckning; gudomligt förhållande till gen högste Herren. De fem primära förhållandena är följande; neutralt (fridfullt), tjänandeskap, vänskap, föräldraskap samt förhållande i äktenskaplig kärlek.
Rishi - Framstående gudomlig visman som är förmögen att skåda den vediska förståelsen.
Ruchi - Andlig smak.
Rupa Goswami - Den främsta av Vrindavanas 6 goswamier och herren Caitanyas följeslagare.
Rupanuga: Efterföljare till Rupa Goswami.
 Sat-cid-ananda - Själens beståndsdelar; evighet, kunskap(medvetande) och lycksalighet.
Sad-guru - Den inre gurun, den äkta vägledaren.
Sadhana - Ett praktiskt utövande genom vilket man möjligen kan nå ett önskat mål.
Sahajiya - Imitatör, person som utövar andligt liv på ett lättsinnigt sätt.
Sadhu - en helig eller Krishnamedveten person
Sakhi - Srimati Radharanis närmaste följeslagare.
Sakhya-rasa - Gudomligt vänskapsförhållande till Krishna.
Sambandha - Förhållande. Se även jana.
Samkhya - Kunskap som uppenbarar själens natur.
Samsara - Kretsloppet av födelse och död, dvs. reinkarnation.
Sanatana Goswami - En av Vrindavans 6 goswamier.
Sangha - Församling.
Sankirtan - Gemensamt lovsprisande av Gud, speciellt genom sjungandet av Krishnas namn.
Sannyas - Försakelsens livsordning
Sannyasi - Person som lever i försakelsens livsordning.
Sattva-guna - Godhet, godhetens kvalitet.
Satyaloka -Brahmas planet.
Seva - tjänst till Gud, Krishna.
Shakta - dyrkare av Shakti eller Durga, "Den Stora Modern".
Shakti - Energi, kraft.
Shankaracharya - En inkarnation av Herren Shiva, som verkade på 800-talet i Indien, och införde missuppfattningen om att Guds högsta aspekt är opersonlig.
Shanta-rasa) - Gudomlig stillhet.
Shastra - Uppenbarelseskrift; vedisk litteratur.
Shiva (Mahadeva): En aspekt av Gudomen, Krishnas tjänare. Den halvgud som övervakar okunnighetens materiella kvalitet (tama-guna) och som förintar det materiella kosmos.
Shraddha - Traditionellt vedisk offer till förfäderna; tilltro till hängivenhetens alltigenom lyckobådande natur: preliminär önskan till självförverkligande.
Shravanam - Hängivet hörande om Herrens ärorikhet.
Sri/shri, srila/shrila, srimad, srimati, sripad, etc.: Titel som uttrycker vördnad, "den strålande".
Siksha-guru - Instruerande andlig mästare, lärare.
Sruti - Det hörda, Veda-skrifterna.
Sudra - Medlem av arbetarklassen enligt det vediska samhällets indelning i fyra sociala grupper.
Subhadra - Krishnas syster.
Svarupa - Själens ursprungliga, andliga gestalt eller ursprungliga position.
Svayam rupa - Herren Krishnas ursprungliga form.
Tama-guna - Okunnighet, okunnighetens kvalitet.
Tatastha-shakti - Herrens gräns-energi, de levande varelserna (jiva), som ges frihet att välja mellan tillägnandets sida och exploaterandets sida.
Tattva - Sanning, lära.
Upadesamrita: "Nektarlika instruktioner", vägledning i utförandet av hängiven tjänst, skriven av Rupa Goswami på 1500-talet.
Upanishaderna: Den del av Veda som skänker kunskap om den högsta anden; betraktas som Vedas juvel, Vedanta.
Vaikuntha - Den andliga världens planeter (transcendentala till de himmelska planeterna, till Viraja, samt till Brahmaloka). På Vaikuntha-planeterna dyrkas Herren i Sina Narayana-expansioner.
Vairagya - Försakelse, obundenhet till materiella ting.
Vaishnava - Gudshängiven, "Vishnu-dyrkare".
Vaishya - Köpman, jordbrukare (se varnashrama)
Valmiki - Ramayanas författare.
Vanaprashtha - Tillbakadragelsens livsordning som man accepterar efter att ha levat som familjeförsörjare
Varna - Egenskap, kvalitet. De fyra sociala klasser, beståande av brahmana (präster), kshatriya (krigare), vaishya (köpmän och bönder) och shudra (arbetare).
Varnashrama-dharma - Det Guds-centrerade sociala och religiösa system som består av fyra varnas (brahmana, kshatriya, vaishya och shudra) och fyra ashramas (brahmacharya, grihastha, vanaprastha och sannyasa). När systemet perverteras av ateistiskt innflytande kallas det asura-varnashrama.
Vasudeva - En expansion av Krishna.
Vatsalya-rasa - Gudomligt föräldraskapsförhållande till Krishna.
Veda - Kunskap, "att veta"; hinduismens heliga texter (Rig- Sama- Yajur och Atarva-Veda).Innehåller religiösa föreskrifter och kunskap om Gud.
Vedanta - Vedas slutsats; upanishaderna.
Vedanta-sutra: Vedanta-filosofins aforismer, sammanställd av Shrila Vyasadeva.
Vijana - Vetenskap, insedd kunskap, oöverträfflig förståndskapacitet.
Vina - traditionellt indiskt stränginstrument.
Viraja - Passivitetens flod som befinner sig över materiell sinnesrörelse och under Brahman.
Vishnu - Namn på Gud: "upprätthållaren", den alltgenomträngande Herren.
Vrindavana - Den plats där Herren Krishna uppenbarade Sina tidiga lekar, Krishnas transcendentala boning. Staden Vrindavana i Indien, där Krishna uppenbarade sig är en manifestation på denna jord av Krishnas boning i den andliga världen.
Vyasadeva - Srimad Bhagavatams författare. Den framstående evige vismannen som bemyndigad av Gud sammanställde Veda samt författade Puranorna, Mahabharata och Vedanta-sutra.
 
Sanskritord uppdelade i ordklasser:
http://eskarman.se/Sanskrit.html
 
Kerstins ordlista
 
Prana - andning, men farmaför allt livsenergi som tänks flöda genom kroppen i små kanaler kallade nadi, ungefär som blod genom blodkärl.
Siddhis -människor med övernaturliga krafter.
Yoga - en av senare hinduismens sex ortodoxa filosofiska system

Sanatana Dharma

Sanatana Dharma - hinduism är ett begrepp för sedvänjor, religiösa föreställningar och filosofiska koncept. 
Det finns inte någon vedertagen definition av hinduism som religion eftersom den inte har någon stiftare, ingen av alla erkänd helig skrift eller någon övergripande organisation. Den är en av världens äldsta religioner.
Gemensamt för de flesta riktningar inom hinduismen är föreställningen om en allomfattande princip eller väsen kallad Brahman och läran om själens återfödelse.
Mångfalden av gudomar kan uppfattas som manifestationer av, eller tjänare åt, ett Högsta väsende, Brahman.
Hinduismen anser att sanningen är mångfacetterad och att olika synvinklar ger olika aspekter av sanningen.

 
VAD ÄR SANATANA DHARMA?
av Swami Jnaneshvara Bharati
 
SANATANA DHARMA BETYDER:
 
Evig Väg
Väg utan Början eller Slut
Evig Filosofi
Universell Tradition
Allt-genomträngande Sanning
Naturligt Flöde
 
SANATANA DHARMA ÄR:
 
Upplevelse snarare än tro
Utan ideologiska skiljemurar
Bortom historisk datering av grundande
Process av tillväxt som kommer från kärnan
Del av allt och omfattande allt
Tillämplig för alla, överallt och alltid
I världen och samtidigt bortom världen
Gudscentrerad snarare än profetcentrerad
Utan vare sig sekter eller samfund
Både vardaglig sinnesvärld och översinnlig
Helheten och beståndsdelarna
Kärlek till alla utan uteslutning av någon

Dharmas universella flöde oavsett vilket namn du ger det antingen Dharma eller något annat namn
har evigt liv.
 
Det har funnits innan någon av de stora lärarna var födda.
Det är inte bättre inte heller något alternativ men omfattar allt.
 
Dharma är det ur vilket vår jord och mänskligheten själv uppkommit.
 
Dharma inte bara finns utan har alltid funnits och kommer alltid att finnas.
 
Att leva i linje med och förstå den sanna naturen av Sanatana Dharma är sättet att beskriva det högre målet för livet
 
http://www.swamij.com/sanatana-dharma-what-is.htm

Död - Icke död

Rädslan för döden

Swami Adiswarananda

Från Vedanta Kesari (Vedantas lejon) ett månadsmagasin på engelska med andligt och kulturellt innehåll publicerat i Indien sedan1895.

Vart kommer de döda efter döden?

Vedanta talar om de fyra riktningar som människor kan följa efter döden.

Den första riktningen: Yogis som lever ett ytterst rättrådigt liv, mediterar på Brahman och följer olika discipliner i yoga, kommer efter döden till Brahma-loka (motsvarar ungefär de kristnas himmel) och kommer därifrån i sinom tid till kramamukli, eller gradvis frigörelse.
Den andra riktningen: De som varit kunniga i ritualer och filantroper, som håller fast vid att få skörda frukten av sin hängivenhet och kärlek till medmänniskor, de kommer efter döden till Chandraloka eller månsfären. Sedan de njutit av oändlig lycka där som frukt av meriterande handling, kommer de tillbaka till jorden eftersom de fortfarande längtar efter världslig lycka. I hinduismen kallas dessa för gudar och gudinnor.
Den tredje riktningen: De som utför handlingar som förbjuds av religionen får efter döden lågt stående kroppar och vistas i det som vanligen kallas helvetet. När de har pliktat för sina onda handlingar återföds de till jorden.
Den fjärde riktningen: De människor som utför extremt onda handlingar lever många liv som obetydliga varelser som till exempel mygg och flugor.

Vedanta presenterar följande teori om universum med dess olika sfärer: Alla sfärer är produkter av materia och energi (eller som Samkhyafilosofin kallar det akasha och prana) i olika grad. Den lägsta eller mest förtätade är solsystemets sfär som består av det synliga universum där energi framträder som synlig kraft och materia som känsloförnimmelser. Nästa sfär är månsfären som omger solsystemets sfär. Det är inte alls månen utan gudarnas boning. I denna sfär visar sig energi som fysiska krafter och materia som tanmatras, eller fina rudimentära element. Bakom detta finns den elektriska sfären, det vill säga ett tillstånd i vilket energi är så gott som helt förenat med materia. Det är alltså svårt att säga om detta tillstånd är kraft eller materia. Nästa sfär är Brahma-loka där varken energi eller materia existerar som separata enheter, båda har smält samman i sinnets innehåll, den ursprungliga energin. I avsaknad av energi och materia betraktar jiva, eller den individuella själen, universum som det kosmiska sinnets slutprodukt. Detta visar sig som purusha, en abstrakt universell själ, som ännu inte är den Absoluta för den är fortfarande sammansatt. Från denna sfär hittar sedan personligheten vägen till Enheten, som är målet för personlighetens jordiska utveckling.

Följande stycke är ett citat från Swami Nikhilananda:
”Beträffande den icke-dualistiska Vadanta är dessa sfärer bara syner som i successionen uppstår före själen, som i sig varken kommer eller försvinner. Världen med känsloförnimmelser där en människa lever är en liknande syn. Vid tiden för upplösning försvinner dessa syner gradvis och den stora förvandlingen till fina rudimentära element börjar. Målet för hinduiska filosofer i fråga om kosmologin är att i människohjärtat väcka önskan att skiljas från det relativa universum. Lyckokänslan på olika plan eller sfärer efter döden är kortvarig. De som har sina boningar på dessa plan återkommer till jorden och börjar sina liv omigen med smärta och lidande. Även de lyckligaste i Brahmaloka måste vänta länge innan de uppnår fullständig befrielse. Å andra sidan skänker Självkännedom, som varje människa kan uppnå, befrielse här i livet. Man måste inte vänta till en framtid för att smaka odödlighetens välsignelse. Att uppnå denna Självkännedom medan man lever i en fysisk kropp är målet för mänskligt liv. De hinduiska skrifterna anser att de olika cyklerna, planen och sfärerna och också de olika riktningarna är öppna för själen efter döden för att sporra människor till Självkännedom och uppnå befrielse här på jorden.

Men den som uppnått Självkännedom följer ingen av de fyra riktningarna. Den människa som uppnått Självkännedom uppnår också befrielse i detta liv. Hennes själ kommer inte till någon sfär för hon har förverkligat sin identitet med den Medvetenhet som genomsyrar allt – Alla levande varelser utan undantag kommer att uppnå Självmedvetenhet och befrielse.”

Vad händer i dödsögonblicket

Vedanta ger en livfull bild av vad som händer i dödsögonblicket.

När själen lämnar kroppen följer livets uppbrott, när livet upphör gör organen det också. Sedan får själen speciellt medvetande och kommer till den kropp som den står i relation till. Den rättar sig efter dess kunskap, handlingar och tidigare erfarenheter. Precis som en larv som nått till slutet av ett strå tar fatt i ett annat strå och drar sig själv över på det så tar Jaget fatt på en ny kropp och drar sig över till den. Precis som en guldsmed tar en bit guld och skapar en annan – en ny och bättre – form så försvinner själen iväg från denna kropp, eller gör den livlös, och gör en annan – en ny och bättre – form som passar till människor eller himmelska sångare, eller gudar, gudinnor eller eller andra varelser. Som den gör och handlar så blir den. Genom att göra goda handlingar blir den god och genom att utföra onda handlingar blir den ond. Den blir rättskaffens genom goda handlingar och illvillig genom onda handlingar.

Tankar vid dödsögonblicket bestämmer själens framtida liv. ”Det tillstånd man erinrar sig när man lämnar kroppen, o Kuntis son, kommer man utan tvekan att uppnå” (Bhagavad-Gita 8:6. Övers. från engelska Swami Prabhupada, till svenska ISCON). Vedanta lägger stor vikt vid hur sinnets tankar och tillstånd i dödsögonblicket bestämmer själens framtid. Tankar innehåller självuppfyllande kraft. Vårt inre ändras till det som vi ihärdigt tänker på med tro och hängivenhet. Vi skapar det som vi fixerar i våra sinnen och som vi hela tiden strävar och längtar efter. De ständigt återkommande tankarna under en livstid, antingen de är bra eller dåliga, visar sig intensivt i dödsögonblicket. Vi kan inte bli av med dem på samma sätt som en sovande människa inte kan bli av med sin dröm. Eftersom karaktären hos nästa kropp kropp som man kommer till bestäms av vad människan tänker i dödsögonblicket, ska hon alltid tänka på Gud om hon vill nå Honom efter att ha lämnat sin kropp. Gitas (Bhagavad-gita) grundtanke går inte att jämföra en omtyckt religions överseende attityd i syndernas förlåtelse. Prästens absolution och sista smörjelse gör inte döden värdefull och andlig efter ett värdelöst och profant liv. Även om prästen utför sina riter måste den döende människan hålla fast den tanke som hon hängett sig åt i sitt sinne genom hela livet.

Själens förkroppsligande är skenbar och inte verklig. Därför är själens födelse och död också skenbar. Den som är kunnig om Självet inser att upprepade cykler av födelse och död inte är verkliga utan som mardrömmar. Även om människan upplever sjukdom, hög ålder och död, förblir hon opåverkad därför att hon inser att dessa tillstånd är kroppens kännetecken och inte Självets. Hon är också befriad från begär som uppstår när man identifierar sig med kroppen. För om en människa förverkligat sig själv till Brahman, den evige som genomsyrar allt, och om hon ser sig själv i universum och universum i sig själv, har hon inga begär. Självmedvetande befriar den individuella själen från fångenskap och okunnighet. Endast Självmedvetande kan besegra döden.

Vedantas tanke om odödlighet är att den inte är en odödlighet som nås i himlen, utan här på jorden i denna verkliga kropp genom kunskap om Självets odödliga natur. Beträffande den upplysta människan säger Upanishaderna: Medan vi vistas i denna kropp har vi på något sätt förverkligat Brahman, om inte skulle vi fortsatt vara okunniga och en stor förödelse skulle ha drabbat oss. De som förstår Brahman blir odödliga medan andra bara lider av elände.

Enligt Upanishaderna kommer oupplysta själar till himlen eller återvänder till jorden för att tillfredsställa ouppfyllda begär. Den som begär återföds. Men den som inte begär återföds inte. Så ”när alla begär som finns i människans hjärta har försvunnit då blir den dödlige odödlig och når Brahman i denna kropp.” Den som känner Atman är som en människa som vaknat upp från sömn och drömmar. Hon är som en blind som fått tillbaka sin syn.

Själens resa till Frihet

Själens tre grundbegär – odödlighet, gränslös medvetenhet och gränslös glädje – uppnås bara när själen upptäcker sin sanna identitet, det allomfattande Självet. När den söker sin identitet växlar själen kropp och plats och när den till slut förstår dess begränsningar av allt som är behagligt och inser att allt begränsat skuggas av döden, tränar den att släppa begär och förverkligar sitt odödliga Själv. Odödlighet är den förlorade sonens återkomst till den kärleksfulle fadern. Det är återkomsten av solens reflex till solen. Det är floden av individens medveten som möter det obegränsade havets Rena Medvetenhet. Det är förverkligandet där vi liknar löven från ett träd och där vår sanna identitet är trädet. Det är vår åtskilda existens som förenas i obegränsad existens i absolut frihet. Som Upanishaderna säger: ”Det finns en enda Högsta Härskare , alla varelsers innersta Själv som mångfaldigar Hans enda form. Evig lycka tillhör de visa som tar emot Honom i sig själva - inte andra”.

Resan till denna slutliga frihet är en ensam rea – ensam föds en människa, ensam lider hon och ensam dör hon. När man förstår sitt sanna Själv, förenas man med allt och med alla varelser och når slutlig frihet. Bara då blir det slut på all sorg, all rädsla, all ångest.

Läran om återfödelse är den rimligaste förklaringen som hjälper oss att förstå meningen med livet och existensens mångfald. Varje människa föds med en plan för hans eller hennes sinne som innehåller tidigare livs intryck. Döden verkar skräckinjagande eftersom vi dött många många gånger förut. Även om vi inte kommer ihåg händelser finns effekterna av dessa upplevelser lagrade i liten grad i medvetandet. I Bhagavadgita talar Krishna till Arjuna : ”Många födelser har både du och jag genomgått. Jag kan minnas dem alla men du kan ej, o fienders betvingare!” (Bhagavad-Gita 4:5. Övers. från engelska Swami Prabhupada, till svenska ISCON)

I Bibeln, känner Johannes döparen igen Jesus som den återfödde Elias: ”och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma” (Matteus 11:14).


(Kristen tolkning av Matt 11:14
Se: http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/johelia.htm

Fråga: Hur ska man kunna tolka det som Jesus säger i Matteus 11:14 om att Johannes döparen var Elia på annat sätt än att Elia faktiskt återfötts som Johannes? (V.J.)

Det bibelord du syftar på lyder på följande sätt:

"Ty alla profeterna och lagen har profeterat fram till Johannes, och om ni vill ta emot det - han är den Elia som skulle komma" (Matt 11:14)

Att tolka detta som om Jesus bekräftade att reinkarnationsläran är sann skulle innebära att alla övriga bibelställen som talar om ett liv här på jorden följt av död, uppståndelse, dom och förvandling till ett evigt andligt liv på något vis måste bortförklaras.

Detta Jesusord om Johannes är nämligen det enda i bibeln som över huvud taget skulle kunna tolkas som en antydan till stöd för reinkarnationsläran, och följaktligen är det nödvändigt att dels se det i ljuset av resten av bibeln - dels se det i sitt sammanhang. Då är det helt odiskutabelt att vad Jesus ville påpeka var att Johannes, i sin roll som förelöpare till Messias (Jesus), var just den som Gud syftat på då han genom profeten Malaki talat om att han skulle sända en "budbärare" som skulle "bereda vägen" för Messias:

Bland judarna, särskilt bland fariseerna och de skriftlärda, fanns nämligen en utbredd tro på att Elia skulle komma före Messias, och eftersom Elia ännu inte kommit så kunde inte heller Jesus vara Messias.

Jesus förklarade för lärjungarna att de skriftlärda visserligen hade rätt i att Elia skulle komma och "återställa allt", men att de hade helt fel uppfattning om hur han skulle komma och hur denna återställelse skulle ta sig uttryck.

De trodde att Malakis profetia innebar att den gammaltestamentlige Elia skulle framträda på nytt - och därför hade de inte insett att profetian hade gått i uppfyllelse i Johannes person. Vidare trodde de att den forntide profeten skulle återställa de gammaltestamentliga förhållandena i sitt ursprungliga skick, undervisa folket, avgöra deras lärdomstvister etc - när han i själva verket genom sin predikan och sitt dop skulle han föra människor till omvändelse och åstadkomma en andlig återställelse.

Det ska dessutom understrykas att Jesus inte säger att Johannes var "Elia som skulle komma" (dvs personen Elia återfödd), utan att han var "den Elia som skulle komma". Uttrycket "Elia" står följaktligen här inte som ett personnamn, utan snarare som ett begrepp, en beteckning på den individ som enligt profeten Malakis uttalande om den yttersta tiden skulle komma som en "Guds budbärare" och "bereda vägen" för Herren.

Man kan jämföra det med hur vi exempelvis kan använda en död persons namn som begrepp och tala om en grym ledare i exempelvis Kambodja som "Kambodjas Stalin", en nutida erövrare som "en 2000-talets Djingis Khan" eller en känd artist som "vår tids Elvis" - utan att för den skull mena att det bokstavligen är personerna Stalin, Djingis Khan eller Elvis som har återfötts.

Uttrycket "Elia" står således för en "gestalt liknande Elia" - inte för en återfödd, reinkarnerad, Elia. Och denne Eliagestalt hade faktiskt kommit. Det var just det Jesus betonade.

Johannes var inte den Elias som en gång levt (något som han också själv i Joh 1:21 uttryckligen bekräftade med ett bestämt "nej") utan "den Elias som skulle komma" - eller som ängeln sa till Johannes far, Sakarias: "Han skall gå framför honom (Messias) i tanke och kraft”
Thor-Leif Strindberg)

Vedantas vägledning

Döden är ofrånkomlig och en oundviklig verklighet. Att ignorera den är ytterst dåraktigt. Att undvika den är omöjligt. Att hoppas på fysisk odödlighet är absurt. Vedantas vägledning:

a) Gör döden till en del av livet genom att förstå att liv utan död inte är komplett. Redan när vi föds börjar vi att dö. Liv är heligt och vi har inte råd att slösa bort det i dagdrömmar, fantasier och falskt hopp. Liv utan död, njutning utan smärta, ljus utan mörker och godhet utan ondska finns inte. Antingen måste vi acceptera bägge eller höja oss över bägge genom att övervinna kroppslig gestaltning med hjälp av insikt om Självet. Döden är viss för alla som föds. Som Bhagadvadgita säger: ”För den som fötts är döden säker, och för den som dött är födelse lika viss. Därför bör du inte klaga då du uppfyller din oundvikliga plikt” (Bhagavad-Gita 2:27. Övers. från engelska Swami Prabhupada, till svenska ISCON).

b) Utveckla immunitet mot döden genom att träna meditation och lugn. I meditationen försöker vi nå vår sanna identitet, det ödödliga Självet genom att iaktta de tre medvetandetillstånden – vakenhet, dröm och djup sömn – och bli av med kroppsmedvetandet. I denna träning dör vi delvis och temporärt i vår fysiska och mentala existens. Samtidigt med meditation tränar vi lugn som innebär att förstå att inget materiellt följer med oss när vi lämnar denna jord och att inget i denna värld kan hjälpa oss att övervinna döden.

c) Bygg din egen flotte. Vedanta jämför denna värld med ett hav, den nära stranden som vi känner till medan den avlägsna stranden fortsätter att vara ett mysterium för oss. Havet äger bottenlösa djup, starka vindar, farliga strömmar och oräkneliga strömvirvlar. Livet är en resa, ett försök att korsa detta världshav för att nå den andra stranden som är odödlighet. Ingen kan ta oss över detta hav. Vedanta uppmanar oss att bygga vår egen flotte genom att meditera över vårt sanna Själv. Ingen meditation över denna uppmärksamhet på sig själv går någonsin förlorad. När vi fortsätter med vår träning, förenar sig våra erfarenheter av denna uppmärksamhet och formar en flotte av medvetenhet, som Upanishaderna kallar för ”Brahmas flotte”. När en dödlig människa sitter på denna Brahmas flotte korsar hon havet av dödlighet. ”Sitt i upprätt ställning. Håll bröstet, nacken och huvudet i rak linje. Vänd sinnena och medvetandet inåt mot hjärtats lotus. Begrunda Brahman med hjälp av AUM. Färdas över de strida strömmarna i världslighetens hav på Brahmans farkost – den heliga stavelsen AUM” (Upanishaderna: Svetasvatara, Övers från engelska till svenska A. S. Ångström, E Lagerkvist).

Den stavelse som Brahman lägger vikt vid i denna strof är AUM. Rådet är att upprepa denna stavelse och meditera på dess betydelse i sin träning. Vedanta säger att endast självkännedom eller kännedom om Brahman kan beröva döden dess förlamande skräck. Så länge som Självet inte lär känna och förverkliga detta kommer livet att skuggas av döden och världen vi lever i kommer att vara en värld med sorg och lidande.

d) Befria dig från alla fastklamranden. Våra fastklamranden och begär binder oss vid vår fysiska exestens.Vi hoppas ofta på det omöjliga och vill uppnå det ouppnåeliga. Vi behöver rena oss själva från dessa fastklamranden och begär för att rena oss. Precis som vi renar kroppen med tvål och vatten, så renar vi vårt sinne med självmedvetande. Mahabharata råder oss att bada i Atmans flod: ”Atmans flod är fylld med själkontrollens vatten, dess strömmar är sanning, dess stränder är rättrådig vandel, dess vågor är medkänsla. O, Pandus son, bada i det heliga vattnet, vanligt vatten renar inte den innersta själen”.

e) Förstå dina verkliga vänner. Förstå att våra verkliga vänner är våra goda handlingar – handlingar med vilka vi hjälper andra på det mest osjälviska sätt. Vid döden lämnar vi allt i denna världen bakom oss, bara minnet av de handlingar vi utförde i livet följer oss. Minnen av goda handlingar försäkrar oss om ett bättre öde som befriar oss från rädslan för döden, medan minnen av onda handlingar drar ner vår själ. Därför måste en människa försöka samla så många minnen av goda handlingar som möjligt medan hon ännu lever.

f) Utför dina plikter. Levande varelser är beroende av varandra. Vi har Gud, våra medmänniskor, djuren och växterna att tacka för vår existens och överlevnad. Många lider för att vi ska vara lyckliga och många har dött för vår fortsatta existens skull. Vi står i tacksamhetsskuld till dem. Att känna igen detta beroende och aktivt sträva efter att betala tillbaka innebär att helga livets plikter. Genom att utföra våra plikter blir vi fria från alla skuldkänslor. Var en välsignelse för alla och allt, inte en börda. Kom ihåg att du skrek när du föddes men att alla andra gladde sig. Lev ditt liv på så sätt att alla gråter när du dör, men bara du gläds.

g) Det är säkert att döden inte har makt att förinta din själ. Vår själ, vår verkliga identitet är källan till allt medvetande. Den är skild från och annorlunda än kropp och sinne, som av naturen är materia och utsatta för förändring och upplösning. Själens medvetande hos var och en av oss är en del av det alltgenomträngande Universella Medvetandet och är ett odödligt vittne till kroppens och sinnets förändringar. Det Universella Medvetandet är som ett oändligt hav och vi är som vattendroppar. Vi stiger från havet mot skyn och vi faller åter ner i havet som regndroppar … förenas till slut förr eller senare med havet som en del av det. Med Swami Vivekanandas ord:

” En dag föll en droppe vatten i det vidsträckta havet. När den fann sig själv där, började den gråta och klaga precis som du gör. Det stora havet skrattade åt vattendroppen. ”Varför gråter du?”, frågade havet, ”jag förstår inte det. När du förenas med mig, förenas du med alla dina bröder och systrar, de andra vattendropparna som jag är skapad av. Du blir havet själv. Om du vill lämna mig behöver du bara stiga upp i molnen på en solstråle. Därifrån kan du stiga ner igen, en liten vattendroppe, till välsignelse och glädje för en törstig jord.”


Ashtavakra Gita

Ashtavakra Gita

Ashtavakra GitaSkapad av Kerstin Jönhagen fre, januari 19, 2018 13:41:08

Bild: Ashtravakra och Janaka diskuterar

Ashtavakra Gita är en klassisk vedaskrift. Den är är utformad som en dialog mellan den vise Ashtavakra och Janaka, kung av Mithila.
Ashtavakra är förmodligen identisk med Den Helige Vise med samma namn i eposet Mahabaratha. Dialogen mellan Ashtavakra och Janaka rör sig om en radikal version av icke-dualistisk filosofi och talar för den yttre världens totala overklighet och tillvarons absoluta enhet. Den nämner varken moral eller plikt och betraktas därför av kommentatorer som "gudlös". Den avvisar också namn och former som overkliga och som ett tecken på förvillelse.

Källa:http://www.holybooks.com/ashtavakra-gita/
Översättning från sanskrit till engelska: Bart Marshall

ASHTAVAKRA GITA - INNEHÅLL

1: Undervisning om Självförverkligande: 1.1-1.20

2: Glädjen i Självförverkligande: 2.1-2.25

3: Undersöka: 3.1-3.14

4: Lovprisande av Självförverkligande: 4.1-4.6

5: Fyra vägar till upphörande: 5.1-5.4

6: Den Högre Visdomen: 6.1-6.4

7: Självförverkligandets natur: 7.1-7.5

8: Bojor och befrielse: 8.1-8.4

9: Lösgörande: 9.1-9.8

10: Slutgiltigt lösgörande:10.1-10.8

11: Visdom: 11.1-11.8

12: Förbli i Självet:12.1-12.8

13: Tillfredsställelse: 13.1-13.7

14: Lugn: 14.1-14.4

15: Kunskap om Självet: 15.1-15.20

16: Särskild undervisning: 16.1-16.11

17: Den sanne Kännaren: 17.1-17.20

18: Frid: 18.1-18.20

19: Vara grundad i Självet: 19.1-19.8

20: Befrielse i detta liv: 20.1-20.14

__________________________________________________________________________

ASHTAVAKRA GITA

1: Undervisning om Självförverkligande

Janaka sade:

1.1
Mästare
hur kan Visdom uppnås
lösgörande vinnas
befrielse ernås.


Ashtavakra sade:

1.2
För att bli fri
se upplevelser av känslor
som gift.
Vänd din uppmärksamhet till
förlåtelse, vänlighet, godhet, troskyldighet, sanning.

1.3
Du är varken jord, vatten, eld eller luft
Inte heller är du tom rymd.
Frihet är att känna dig själv
som enbart Medvetenhet -
Vittnet till dessa.

1.4
Förbli i Medvetenhet
utan illusion om person.
Du kommer genast bli fri och få frid.

1.5
Du är utan betydelse och plikter.
Du är osynlig, obunden, formlös.
Du är Vittne till allt.
Var tillfreds.

1.6
Rätt och fel, sinnesnjutning och smärta,
finns enbart i sinnet.
De är inte ditt bekymmer.
Du varken behöver något eller njuter.
Du är fri.

1.7
Du är det Ensamma Vittnet
till Allt Som Är,
för evigt fri.
Din enda boja är att inte se Detta.

1.8
Tanken: ”Jag är den som uträttar”
är stinget av en giftig orm.
Att förstå: Jag uträttar inget”
är trons vishet.
Var tillfreds.

1.9
Ett enda att förstå:
”Jag är det Enda Medvetandet”,
förintar allt lidande
i en ögonblicklig eld.
Var tillfreds.

1.10
Du är obegränsad Medvetenhet -
Sällhet, Oförliknelig Sällhet
i vilket universum synes
som en hägring av en orm i rep.
Var tillfreds.

1.11
Det är sant vad de säger:
”Du är vad du tänker.”
Om du tänker du är bunden är du bunden.
Om du tänker du är fri är du fri.

1.12
Du är Självet – det Ensamma Vittnet
Du är perfekt, genomtränger allt, det Enda.
Du är fri, utan begär, för evigt beständig.
Universumet är bara tillsynes i Dig.

1.13
Begrunda detta: ” Jag är endast Medvetande – Enhet själv.”
Ge upp begreppet att du är en särskild, en person,
som finns där inom och utom.

1.14
Du ar länge varit bunden genom att tänka:
”Jag är en person”
Låt insikten: ”Jag är endast medvetande”
bli svärdet som frigör dig.

1.15
Du är nu och för alltid
fri, klar, ren, lugn.
Tillflykt till meditation
håller en i bojor.

1.16
Du är ren medvetenhet -
universums innebörd.
Universom existerar inom dig.
Var inte småaktig.

1.17
Du är ovillkorlig, oföränderlig, formlös.
Du är orubblig, outgrundlig, oberörd.
Begär inget.
Du är Medvetenhet.

1.18
Det som har form är inte verkligt.
Endast det formlösa är oföränderligt.
Så snart detta förstås
kommer du inte att återvända till okunnighet.

1.19
Just som en spegel finns
både innanför och utanför
bilden som reflekteras,
det Högsta Självet finns
både innanför och utanför kroppen.

1.20
Just som samma rymd finns
både innanför och utanför en kruka,
det tidlösa alltigenomträngande Enda
finns som Helhet.

2: Glädjen i Självförverkligande

Janaka sade:

2.1
Jag är nu fläckfri och känner frid-
Medvetenhet bortom Medvetande.
All denna tid
Har jag blivit lurad av okunnighet.

2.2
Endast genom detta ljus
framträder kropp och universum.
Jag är Allt
eller Inget.

2.3
Att se det finns inget
universum ingen kropp,
av nåd är Självet avslöjat.

2.4
Som vågor, skum och bubblor
inte är skilda från vatten,
så är universum som utgår från Själv
inte skilt från Själv.

2.5
Se närmare på tyget,
du ser enbart trådar.
Se närmare på skapelse,
du ser enbart Själv.

2.6
Som sötma
genomtränger sockerrörssaft
är jag skapelsens innersta väsen.

2.7
Att inte se Själv är världen uppenbarad.
Att se Själv är världen försvunnen.
Ett rep är ingen orm,
men kan synas vara.

2.8
Jag är inget annat än Ljus.
Universum uppenbaras
vid min blick.

2.9
Hägringen av universum synes mig
som silver synes mig i pärlemor,
som en orm synes i ett rep,
som vatten synes i öknens horisont.

2.10
Som en kruka återvänder till lera,
en våg till vatten,
ett armband till guld, så skall universum återvända till mig.

2.11
Jag är sannerligen underbar -
bortom tillbedjan.
Jag är kan inte förstöras kan inte heller dö,
fastän Gud och hela universum
ska förgås intill det sista grässtrået

2.12
Jag är sannerligen underbar -
bortom tillbedjan.
Även med kropp är jag En.
Jag varken kommer eller går.
Jag är överallt samtidigt.

2.13
Jag är sannerligen underbar -
bortom tillbedjan.
Jag är förvånad över mina krafter.
Universum framträder inom mig
men jag berör det inte.

2.14
Jag är sannerligen underbar -
bortom tillbedjan.
Jag är allt tänkt eller talat,
och äger inget.

2.15
I Verkligheten existerar
inte kunskap, den som vet eller det vetbara.
Jag är det transparenta Självet
genom vars okunnighet
dessa framträder.

2.16
Att se på En och se många
är orsak till all misär.
Den enda boten är att förstå
vad som synes finns inte där.
Jag är En – uppmärksam, lycklig, obefläckad.

2.17
Jag är obunden Uppmärksamhet.
Endast i inbillningen är jag begränsad.
I begrundan över detta,
dröjer jag i det Absoluta.

2.18
Jag är varken fri eller bunden.
Illusionen om sådant
svävar i tvivelsmål.
Även om jag rymmer skapelse,
har den inget innehåll.

2.19
Efter att ha tagit för säkert
att detta universum och kropp
är utan form eller innehåll,
uppenbarar jag mig endast som Medvetenhet.
Föreställning har ingen plats här.

2.20
Kroppen finns bara i föreställning
så också himmel och helvete,
slaveri, frihet, rädsla.
Angår detta mig?
Jag som är ren Medvetenhet?

2.21
Jag ser ingen skillnad eller skiljande.
Även mängden framträder
som en enda formlös öken.
Vid vad skulle jag klamra mig fast?

2.22
Jag är inte kroppen.
Jag har ingen kropp
Jag är Medvetenhet, inte en person.
Min törst efter liv begränsar mig
till ett skenbart liv.

2.23
I mitt Självs gränslösa hav
sinnets vindar
grumlar världens myriader vågor.

2.24
Men när vinden sjunker undan
i det gränslösa havet
slukas personlighetens ark,
bärs tillsammans med universum.

2.25
Och hur underbart det är!
För vågorna att vara
i Mitt Självs gränslösa hav.


3: Undersöka Självförverkligande

Ashtavakra sade:

3.1
När du har förverkligat dig själv som En,
blivit fridfull och oförgänglig,
varför önskar du dig välstånd?

3.2
Precis som att se silver i pärlemor,
orsakar att girighet uppstår,
så Självets okunnighet
orsakar begär efter bländverk.

3.3
När du har förverkligat dig själv som Det
i vilket världens vågor uppstår och lägger sig,
varför springer du runt i kaos?

3.4
När du har förverkligat dig själv som ren Uppmärksamhet,
så vacker bortom beskrivning,
hur kan du förbli slav under begär?

3.5
Det vore underligt
om hos en vis som har förverkligat
Själv i Allt och Allt i Själv
denna känsla av ägande skulle fortsätta.

3.6
Underligt om någon orubblig i det Absoluta,
helt inriktad på frihet,
skulle vara utsatt för begär
och försvagad av erotiska förströelser.

3.7
Underligt att känna begär
som en fiende till kunskap
någon så svag och nära död
ännu skulle längta efter sensuell njutning.

3.8
Underligt att någon som är fri
från denna och nästa världs saker,
som kan se skillnad mellan det övergående och det tidlösa.
som längtar efter frihet,
ännu skulle frukta kroppens upplösning.

3.9
Varken hyllad eller plågad
den fridfulle vise väntar i Självet.
Han är varken tillfredsställd eller vred.

3.10
En stor själ
bevittnar sin kropps processer
som om de vore någon annans.
Hur kan beröm eller klander störa honom?

3.11
Att ha insett att världen är en illusion,
att ha förlorat all vetgirighet,
hur kan någon med lugnt sinne frukta döden?

2.12
Med vem kan vi jämföra den stora själ
som nöjd känner Själv,
förblir utan begär i missräkning?

3.13
Varför skulle en människa med lugnt sinne,
som ser tingens intighet,
föredra ett ting framför ett annat?

3.14
Den som är fri,
oberörd av motsatser,
fri från begär,
upplever varken njutning eller pina
utan som händelser som passerar.

4: Lovprisande av Självförverkligande

Janaka sade:

4.1
Sannerligen, den som känner Själv,
genom livets spel,
skiljer sig stort från världens
förvillade betungade kreatur.

4.2
Sannerligen känner yogin ingen upprymdhet,
ens när han väntar i upphöjt tillstånd
i längtan efter Indra och alla
de otröstliga gudarna.

4.3
Sannerligen den som känner Detta
berörs inte av dygd eller last,
precis som rymd inte berörs av rök,
fast det synes vara så.

4.4
Vem kan hindra den stora själ,
som känner universum som Själv,
från att leva livet som det kommer?

4.5
Av de fyra slagen av varelser,

från Brahma till ett grässtrå,
endast den vise kan avsäga sig
ovilja och begär.

4.6
Sällsynt är den som känner sig själv
som En utan like -
Universums Herre.
Han handlar som han vet
och är aldrig rädd.


5: Fyra vägar till upphörande

Ashtavakra sade:

5.1
Du är ren,
berörd av inget.
Vad finns där att avsäga sig?
Sinnet är sammansatt – lämna det.
Känn upphörandets frid.

5.2
Universum uppkommer från dig
som havets skum.
Känn dig själv som En.
Träd in i upphörandets frid.

5.3
Som en föreställd orm i ett rep
synes världen att finnas
i det rena Själv
men gör det inte.
Att se detta inser du ”Där finns inget att upphöra.”

5.4
Du är fulländad, oföränderlig,
genom olycka och lycka,
hopp och förtvivlan,
liv och död.
Detta är upplösningens tillstånd.



6: Den Högre Visdomen

Janaka sade:

6.1
Jag är oändlig rymd,
universum är en kruka.
Detta inser jag.
Finns inget behov av avsägelse, accepterande eller förstörande.

6.2
Jag är ett strandlöst hav,
universum skapar vågor.
Detta inser jag.
Finns inget behov av avsägelse, accepterande eller förstörande.

6.3
Jag är pärlemor
universum är en illusion av silver.
Detta inser jag.
Finns inget behov av avsägelse, accepterande eller förstörande.

6.4
Jag finns i alla varelser,
alla varelser finns i mig.
Detta inser jag.
Finns inget behov av avsägelse, accepterande eller förstörande.



7: Självförverkligandets natur

Janaka sade:

7.1
I mig, det strandlösa havet,
universums ark,
drivs hit och dit
av dess vindars natur.
Jag är inte rastlös.

7.2
I mig, det strandlösa havet,
låter universums vågor
uppkomma och försvinna som de vill.
Jag varken förminskas eller förstoras.

7.3

I mig, det strandlösa havet,
är universum föreställning.
Jag är lugn och formlös.
Endast i detta förblir jag.

7.4
Själv finns inte i ting,
eller finns ting i det rena och oändliga Själv.
Självet är lugnt,
fri från fastklamrande och begär.
Endast i detta förblir jag.

7.5
Jag är endast Uppmärksamhet.
Världen är övergående spel.
Hur kan tankar uppkomma
på accepterande eller förkastande?
Och var?


8: Slaveri och befrielse

Ashtavakra sade:

8.1
När sinnet kräver och begär ting,
godtar eller förkastar ting,
är nöjd eller missnöjd med ting-
detta är slaveri.

8.2
När sinnet inte
kräver eller begär ting,
godtar eller förkastar ting,
blir nöjd eller missnöjd med ting-
detta innebär frihet.

8.3
Om sinnet berörs av någon upplevelse,
detta är slaveri.
Om sinnet inte berörs av någon upplevelse,
detta är frihet.

8.4
När inte något ”jag” finns
det finns endast frihet.
När ”jag” framträder
slaveri framträder med det.
Att inse detta,
det är enkelt att avstå
från att godta



9: Frigörelse

Ashtavakra sade:

9.1
Motsatta styrkor,
Utförda plikter och ogjorda plikter -
När slutar det och för vem?
Betänk detta, var alltid fri från begär,
släpp allt,
gå bortom världen med oberördhet.

9.2
Sällsynt och välsignad är den
som önskar leva,
för att njuta av och att förstå,
förintade är människors vägar.

9.3
Att se att alla ting är trefaldigt lidande,
den vise blir lugn.
Svag, övergående, föraktlig -
världen är redo endast för förkastelse.

9.4
Fanns där en tid eller stund
människor fanns utan motsatser?
Lämna motsatser bakom.
Var nöjd med det som kommer.
Fulländning.

9.5
De största siarna, heliga och yogis
är överens om mycket lite.
Att inse detta,
vem kan inte vara oberördhet för insikten
och bli lugn?

9.6
Den som
genom världslig oberördhet,
genom lugn och förnuft,
ser sin sanna natur och flyr illusion -
är denne inte en sann lärare?

9.7
I universums myriader former
se endast det grundläggande elementet
Du kommer genast att bli fri,
och stanna i Själv.

9.8
Begär skapar världen – förneka den.
Förneka begär
och du förnekar världen.
Nu kan du leva som du är.

10: Slutgiltig frigörelse

Ashtavakra sade:

10.1
Ge upp begär,
som är fienden.
Ge upp framgång,
de har ursprung i både fördärv och gott arbete.
Var oberörd.

10.2
Se på
vänner, ägor, välstånd, hus, hustrur, gåvor -
och all tydlig lycka -
som övergående spel,
som en dröm som varar tre eller fyra dagar.

10.3
Där det finns begär där är världen.
Var orubblig i icke-fastklamrande.
Bli fri från begär.
Bli lycklig.

10.4
Slaveri och begär är samma.
Förgör begär och bli fri.
Endast genom frigörelse från världen
förverkligar man lyckligt Själv.

10.5
Du är En -
Medvetenhet själv.
Universum är varken medveten
eller existerar.
Även okunnighet är overklig.
Vad finns mer att veta?

10.6
Fäst som du varit vid
riken, söner, hustrur, kroppar, njutningar-
liv efter liv-
lugn de är nu försvunna för alltid.

10.7
Framgång, njutningar, fromma handlingar.
Nog!
I världens dystra skog
finner sinnet ingen ro.

10.8
I hur många livstider
har du inte uträttat hårt och plågsamt arbete
med kropp, sinne och tal?
Det är tid att sluta.



11: Visdom

Ashtavakra sade:

11.1
Existens, icke-existens, växlar-
detta är sakers natur.
Att inse detta,
lugn, stillhet och sällhet
följer förvisso.

11.2
Den som säkert inser att
Själv allena skapar Allt ”
blir lugn, utan begär, oberörd.

11.3
Den som säkert inser att
motgång och medgång
kommer och går i enlighet med bestämmelse
blir tillfredsställd.
Varken önskar eller bedrövas.

11.4
Den som säkert inser att
födelse och död, lycka och olycka,
kommer och går i enlighet med bestämmelse,
ser inget att fullfölja.
Upptas av icke-handling,
förblir oberörd i handling.

11.5
Den som insett att
endast genom ansträngning
olycka grundas i världen
blir fri, lycklig, lugn, utan begär.

11.6
”Jag är inte kroppen, inte heller är kroppen min ägodel-
Jag är Medvetenheten själv.”
Den som säkert inser detta
har inget minne av saker gjorda eller ogjorda.
Där finns bara det Fullkomliga.

11.7
Från Brahma till det sista grässtrået-
existerar jag allena.
Den som säkert inser detta
blir ren, stilla, utan stridigheter.
Oberörd av vad som uppnåtts eller ej.

11.8
Den som säkert inser att
detta mångfaldiga och underbara universum
är inget
blir begärsfri Medvetenhet
och stannar i stillheten i Inget-ting.

12 : Förbli i Självet

Janaka sade:

12.1
Först ej tåla handling,
sedan överdrivet prat,
sedan livet själv,
Och där är jag.

12.2
Inte ljud inte heller sinnesförnimmelser
drar till sig min uppmärksamhet.
Endast Självet kan uppfattas.
Sinnet är fritt, ostört, skarpt uppmärksam på bara ett.
Och där är jag.

12.3
Kraft behövs
för att koncentrera och störa sinnet
lagrat med illusion.
Att inse detta, är jag kvar där.

12.4
Inget att förkasta,
inget att godta.
Ingen glädje, ingen sorg.
Du Store Gud, jag är där.

12.5
Livets fyra stadier,
Livet utan stadier,
meditation, avstående, sinnesobjekt -
ingen förvirring.
Jag är alltid där.

12.6
Handling eller icke-handling
uppstår båda från okunnighet.
Jag inser detta
Och jag är där.

12.7
Att tänka på den otänkbare Ende
frambesvärjer oundvikligen tänkande.
Jag väljer icke-tänkande
och förblir där.

12.8
Välsignad är den
som uppnår detta genom kraft.
Välsignad är den
som är sådan till sin natur.


13: Lycka

Janaka sade:

13.1

Det lugna tillstånd
att inse Själv är mycket sällsynt -
även bland de som bara äger ett höftskynke.
Därför varken förkastar jag eller accepterar
och jag är lycklig.

13.2
Kroppen är spänd av träning.
Tungan trött på skrifter.
Sinnet stelt av meditation.
Lösgjord från allt detta,
lever jag som jag är.

13.3
Att inse att inget är gjort
jag gör vad som kommer
och jag är lycklig.

13.4
Yogis som varken predikar styrka eller icke-styrka
är ännu fästa vid kroppen.
Jag varken tar avstånd eller ansluter mig
till något av detta
och jag är lycklig.

13.5
Jag har inget att vinna eller förlora
genom att stå, gå eller sitta.
Jag är lycklig.

13.6
Jag förlorar inte genom sömn
eller uppnår något genom styrka.
Att inte tänka i benämningar som vinna eller förlora.
Jag är lycklig.

13.7
Njutning och lidande växlar
och är oförenligt.
Utan gott eller ont
lever jag lyckligt.


14: Lugn

Janaka sade:

14.1
Fastän den synes sovande som andra människor,
som är utmattad av intresse för världen,
vars sinne har tömts,
som endast tänker utan avsikt,
är vaken i Verkligheten.

14.2
När begär har smält,
hur kan det finnas välgång,
eller vänner, eller sinnesförförelse?
Till vilken nytta skrifter och insikt?

14.3
Jag har insett det Högsta Själv,
Vittnet, Den Ende.
Jag är oberörd
av slaveri och frihet.
Jag har inget behov av befrielse.

14.4
Det inre tillståndet
hos någon som är tom på tvivel
som ännu rör sig bland illusionens varelser
kan endast kännas igen av dem lika en själv.


15: Insikt om Självet

Ashtavakra sade:

15.1
En människa med obegränsad insikt
kan inse Självet genom
att höra en flyktig undervisning,
medan en människa med rörigt förstånd
förvirrad frågar under en livstid.

15.2
Ovilja mot världens erbjudanden är befrielse.
Lockelse till världens erbjudanden
är slaveriets lidande.
Detta är sanningen.
Gör nu som du behagar.

15.3
Denna kunskap om Sanning
gör en vältalig, vis och verksam människa
tyst, tom och overksam.
Älskare av världen skyr den därför.

15.4
Du är inte kroppen.
Du har inte en kropp.
Du varken njuter eller icke.
Du är endast Medvetenhet- det tidlösa Vittnet.
Du är fri.
Lev lyckligt.

15.5
Tycke för och avsmak för
är sinnets benämningar.
Du är inte sinnet.
Du är Medvetenhet själv-
oföränderlig, odelad, fri.
Lev lyckligt.

15.6
Inse Själv i Allt och Allt i Själv.
Bli fri från personligt ego
och känslan av ”min”.
Var lycklig.

15.7
Du är Det i vilket universum framträder
som vågor på havet.
Du är Medvetenheten själv.
Finns ingen oro.

15.8
Ha tillit, min son, ha tillit.
Du är endast Medvetenhet,
Själv, den Ende.
Du är Naturens Herre.

15.9
Kroppen är skapad av världsligt stoff.
Den uppstår, den lever, den försvinner,
kvarstår ändå.
Varför sörja kroppen?

15.10
Om kroppen varar till tidens ände
eller förgås i dag-
är det vinst eller förlust för dig?
Du som är Medvetenhet?

15.11
Låt universums vågor
uppstå och gå under som de vill.
Du har inget att vinna eller förlora.
Du är havet.

15.12
Du är Medvetenhetens grund.
Världen är Du
Vem är som kan tänkas
att godta eller förkasta det?
Och var står denne?

15.13
I dig som är den Ende-
ren, stilla Medvetenhet-
varifrån kan födelse, handling
eller en särskild person uppstå?

15.14
Allt du uppfattar
är Du och endast Du.
Hur kan armband, armbindlar och vristlänkar
vara annat än guldet de är gjorda av?

15.15
Lämna kvar sådana kännetecken
som ”Jag är Han, Självet”,
och ”Jag är inte detta”.
Begrunda allt Själv.
Var fri från begär.
Var lycklig.

15.16
Endast din okunnighet
skapar universum.
I Verkligheten existerar endast En.
Det finns ingen person eller gud
annat än Du.

15.17
Den som säkert inser
att universum är en illusion,
är ingen-ting
blir fri från begär,
ren Medvetenhet,
och finner frid i existensen av inget.

15.18
I existensens hav
endast En är, var och kommer alltid att vara.
Du är varken slav eller fri.
Lev tillfredsställd och var lycklig.

15.19
Rör inte till sinnet
med ”ja” eller ”nej”.
Du är ren Medvetenhet.
Var lugn,
och stanna kvar i sällheten av Själv.

15.20
Ge fullständigt upp
allt begrundande.
Behåll inget i sinne eller hjärta.
Du är Själv, för alltid fri.
Vad nytta för dig är det att tänka?



16: Särskild undervisning

Achtavakra sade:

16.1
Du kan recitera och diskutera skrifter
hur du vill.
Men innan du släpper allt
kommer du aldrig inse Sanning

16.2
Du kan njuta och arbeta och meditera,
men du kommer ändå att längta efter Det
som är bortom all upplevelse,
och i vilket alla begär är utplånade.

16.3

Alla är olyckliga
därför att de beständigt anstränger sig.
Men ingen förstår detta.
Ett moget sinne kan bli befriat från slaveri
genom att höra denna undervisning.

16.4
Lättjans mästare,
för vilken bara en blinkning är besvärlig,
är lycklig.
Men är den ende.

16.5
När sinnet är fritt från motsatser
som ”Detta är gjort” och ”Detta är ogjort”,
blir man oberörd inför
förtjänster, välfärd, njutning och befrielse.

16.6
Den som avskyr sinnesobjekt undviker dem.
Den som begär dem blir fångad i snaran.
Den som varken avskyr eller begär
varken klamrar fast eller klamrar inte fast.

16.7
Så länge det finns begär-
vilket är frånvaro av åtskillnad-
där finns inte fastklamrande eller icke-fastklamrande.
Detta är upphovet till världen.

16.8
Överseende skapar fastklamrande.
Avsky skapar återhållsamhet.
Som ett barn, är den vise fri från båda
och lever sålunda som ett barn.

16.9
Den som klamrar fast vid världen
tänker att avsägande kommer att lindra olycka.
Den som inte klamrar fast vid något är fri
och känner sig inte olycklig
ens i världen.

16.10
Den som gör anspråk på befrielse som sin egen,
som en personlig förmåga,
är varken upplyst eller en sökare.
Utan lider av sin egen olycka.

16.11
Fastän Hara, Hari (Gud)
eller den lotusfödde Brahma själv
undervisar dig,
innan du inget inser
kommer du aldrig att inse Själv.



17: Den Sanne Insiktsfulle

Ashtavakra sade:

17.1
Den som nått Insikt
skördar frukterna av yoga
är tillfredsställd,
renad från fastklamranden
och hemma i enslighet.

17.2
Den som insett Sanning
är aldrig olycklig i världen,
för hela universum
är fyllt av endast Sig Själv.

17.3
Som nimträdets lövverk
inte behagar en elefant
som finner välbehag i sallakins löv,
så behagar inte sinnesobjekt
den som finner välbehag i Själv.

17.4
Sällsynt i världen
är den som inte
njuter av förgångna förnöjelser,
eller längtar efter framtida förnöjelser.

17.5
De som begär fönöjelse
och de som önskar befrielse
är båda vanliga i världen
Sällsynt är den stora själ som
önskar varken förnöjelse
eller befrielse.

17.6
Sällsynt är den rättsinnade människa
som varken eftertraktar eller skyr
religion, välstånd, nöjen,
liv eller död.

17.7
Människan med Insikt
har varken omsorg om universum
eller önskar dess upplösning.
Hon lever lyckligt
vad som än kommer i hennes väg.
Hon är säll.

17.8
Att inse Själv
med tomt sinne och i frid
den vise lever lyckligt,
seende, hörande, kännande, smakande, ätande.

17.9
Det finns inget fastklamrande eller icke-fastklamrande
hos den där
världens hav har torkat upp.
Blicken tom,
känslor stilla.
Handlingar har inget syfte.

17.19
Den vise är varken sovande eller vaken.
Varken öppnar eller stänger sina ögon.
Sålunda, för den befriade själen,
överallt det finns endast Detta.

17.11
Den befriade själen
förblir endast i Själv
och är ren i hjärtat.
Lever alltid och överallt,
fri från begär.

17.12
Seende, hörande, kännande, smakande,
ätande, talande, vandrande,
den stora själen
brukar varken ansträngning eller icke-ansträngning.
Den är sannerligen fri.

17.13
Den befriade själen
varken klandrar eller prisar,
ger eller tar,
gläds eller blir vred.
Den är oberörd överallt
och fri.

17.14
Den stora själen
förblir i jämvikt och ostörd,
både i närvaro
av en lidelsefull människa
och i betraktande av sin annalkande död.
Den är sannerligen fri.

17.15
Den vise ser ingen skillnad
mellan lycka och olycka,
man och kvinna,
motgång eller framgång.
Allt synes vara det samma.

17.16
Hos den vise finns det varken
Våld eller mildhet,
övermod eller ödmjukhet,
oro eller undran.
Det världsliga livet är utmattat.
Den vise har nått bortom sitt jag.

17.17
Den befriade
varken undviker upplevelse
eller längtar efter det.
Gläds åt vad som än kommer
eller inte kommer.

17.18
Den vise är inte i konflikt
mellan stillhet och tanke.
Sinnet är tomt.
Dess hem är det Absoluta.

17.19
Även om handlingar utförs,
den Insiktsfulle
handlar inte.
Begär har släckts,
fri från tankar om ”jag” och ”min”,
Den Insiktsfulle inser med absolut säkerhet
att inget existerar.

17.20
Den vise är fri.
Det tomma sinnet avbildar inte längre
villfarelser, drömmar, slöhet.
Tillståndet är obeskrivligt.

18: Frid

Ashtavakra sade:

18.1
Prisa Det,
som är Sällhet själv,
som av naturen är stillhet och ljus,
och som genom Dess insikt
röjer världen som en dröm.

18.2
Man må njuta världens överflöd av njutningar,
Men kommer aldrig att bli lycklig
innan man avstått från dem.

18.3
Hur kan den vars innersta hjärta
som bränts av sorgens sol
som uppstår ur plikter
bli lycklig innan det ljuva regnet
av strömmande stillhet?

18.4
Universum är endast en tanke
i Medvetandet.
I verkligheten finns inget.
Den som ser den sanna naturen
hos existens och icke-existens
upphör aldrig att existera.

18.5
Självet – som är
absolut, utan ansträngning, tidlöst, obefläckat-
gränslöst
och utan avstånd från dig.
Du är för evigt Det.

18.6
För de vars syn är ogrumlad,
dunstar förvillelse bort
och Självet känns igen.
All sorg har skingrats.

18.7
Att inse sig själv som det Absoluta,
inse existens och icke-existens
endast är föreställning,
vad finns för den utan begär
att lära, säga eller göra?

18.9
Att säkert veta att allt är Själv
har den visa inga spår av tankar
som ”jag är detta” eller ”jag är inte detta”.

18.10
Yogin som finner stillhet
är varken förvirrad eller samlad.
Känner varken behag eller smärta .
Okunnighet skingras,
fri från förtrogenhet med det.

18.11
Himmel eller helvete,
förvärv eller förlust,
sällskap eller ensamhet,
för yogin fri från betingning
finns ingen skillnad.

18.12
Religiös förtjänst,
sinnesnjutning,
världslig framgång,
särskiljande mellan det här och det där -
detta har ingen betydelse
för yogin fri från motsatser
som ”jag gör detta”
och ”jag gör inte detta”.

18.13
Yogin som är befriad i detta livet
har inga plikter i denna värld,
inga fastklamranden i sitt hjärta.
Hans liv fortsätter utan honom.

18.14
För den stora själ
som dröjer bortom begär,
var finns villfarelse?
Var finns universum?
Var finns meditation på Det?
Var finns ens befrielse från dem?

18.15
Den som ser världen
måste försöka avsäga sig den.
Men vad kan den utan begär göra?
Som ser att det inte finns något att se.

18.16
Den som sett den Högsta Brahma
tänker ”jag är Brahma”.
Men den som gått utöver allt tänkande,
vad kan den tänka?
Känner ingen annan än Själv.

18.17
Den når självkontroll
som ser sin egen förvirring.
Men den stora själen är inte förvirrad.
Den har inget att nå.
Den har inget att göra.

18.18
Människan med Kunskap
må leva som en vanlig människa,
men är det inte.
Ser varken att hon är
samlad eller förvirrad,
och hittar ingen skuld hos sig.

18.19
Den som är bortom existens och icke-existens -
som är vis, tillfredsställd, fri från begär -
gör inget,
även om världen ser henne i verksamhet.

18.20
Den vise
oroas inte av handling eller icke-handling.
Lever lycklig
gör vad som än ska bli gjort.


Detta kapitel av Ashtavakra Gita består av 100 verser. Fortsättning kommer!








Äldre inlägg